Jevgenij Grisjkovets

Första gången jag såg dramatikern och skådespelaren Evgenij Grisjkovets var 2007. Det var i oktober och jag satt på ett internetkafé i Moskva mitt i natten. Det var en inspelning av hans pjäs Planeta.

Då var jag måttligt förtjust. Men pjäsen växte, och jag kom hela tiden tillbaka till den i tankarna. Jag laddade ned inspelningen själv, och såg den en gång till. Sen såg jag en annan av hans pjäser Hur jag åt en hund.

Det roliga var att efter ett tag förstod jag att jag kände igen denne Grisjkovets. Jag hade läst hans debutbok Skjortan den våren. En klasskamrat hade kommit hem från en semester i Moskva, hade tittat in på en bokhandel och låtit expiditen rekommendera honom en bok. "Han är hetast i Ryssland just nu" eller något likande hade hon sagt.

Paul kom tillbaka från semester och hade boken med sig till lektionen. "Ni måste bara läsa den här!".

Jag lånade den och läste den. Jag har den fortfarande kvar...

Då var jag inte helt såld. Visst, det var en trevlig bok, men inte så mycket mer.

Sålunda gick det upp för mig, i studentrummet i Moska att Girsjkovets inte var en helt ny bekanskap.

Förra året var jag inne lite hastigt på Grisjkovets blogg, men tyckte mest att det var ett stort sjok av text utan vare sig blankrader eller punkter. Började aldrig följa bloggen.

Så nu i veckan hittade jag hans samlade pjäser i en bok i bokhyllan. Jag erinrade mig att jag köpt den på en liten bokaffär nära universitetet.

Jag läste pjäsen Stad. Den handlar om Hon och Han. Jevgenij Grisjkovets låter grälen, missförstånden, upprepningarna och vankelmodet hos karaktärerna bli poesi. Det finns så mycket inbäddat i den vardag Grisjkovets beskriver.

Jag känner att gamle Jevgenij smyger sig på mig, och rätt som det är kommer jag vara hopplöst fast i hans texter.