Med livet som insats

"Några av begravningsgästerna går ner en trappa för att genom ett titthål se hur kistan med sitt innehåll förvandlas till aska – allt, utom metallbeslagen på Majakovskijs skor, som mycket riktigt visade sig vara slitstarkare än poetens hjärta." ur Med livet som insats. De flesta känner till futuristpoeten Vladimir Majakovskijs sista öde. Men under lång tid låg mycket ur hans biografi i det fördolda.

Jag hade inte läst mer än några rader av Majakovskij innan jag slog mig ned med Bengt Jangfeldts biografi Men livet som insats: Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.

Berättelsen om Majakovskijs liv tillhörde länge Sovjet. Det var en tillrättalagd berättelse. När Majakovskij kanoniserades 5-6 år efter sin död, valde man ut de politiskt korrekta dikterna. Dessa var bara en bråkdel av hans verk. Majakovskij skrev också djupa kärleksdikter och riktade kritik mot byråkratiseringen.

Med livet som insats porträtterars Majakovskij som en passionerad revolutionär och poet. Jangfeldt berättar historien om Majakovskijs ovanliga familj. Han förälskade sig i den med Osip Brik gifta – Lili Brik. Både Osip och Lili är betagna av Majakovskij dikter. Lili faller för honom efter att han deklamerat Ett moln i byxor.

Lili inleder en relation med Majakovskij, helt öppet och fortfarande gift med Osip. De lever alla tre tillsammans. Lili älskar Osip, men har förutom Majakovskij andra älskare. Även Majakovskij träffar andra kvinnor.

Bengt Jangfeldts historia tar sin början i en komlicerad kärleksaffär, men utvecklas sedan till att mer och mer spegla också det sovjetiska samhället. Makarna Brik och Majakovskij åtnjöt till en början privilegium. De kunde resa ut i Europa nästan fritt, och Brik hade alltid pengar att spendera. Men 20-talet övergår i 30-tal och Stalin stramar åt tyglarna för sovjetmedborgarna.

Majakovskijs grav på Novodevitjkyrkogården i Moskva

Många av Majakovskijs vänner klarade sig undan de politiska utrensningarna på trettiotalet. Detta tack vare att de ansågs vara så betydande tidsvittnen. Hade Majakovskij framställts som en kontrarevolutionär agitator (vilket han intet var, men ibland nästan tolkades såsom) hade de säkert inte skonats.

Biografin över Majakovskij är en utomordentlig skildring också av det tidiga Sovjets intelligentsia. En bok värd att läsas av alla dem som intresserar sig för rysk kulturhistoria – för att sedan intressera sig för Majakovskij.

Från Sapfo till Anna Achmatova

Efter att ha läst Sapfos Ode till en Lesbisk flicka kom jag genast att tänka på Vetjerom (På kvällen) av Anna Achmatova.

Så ljöd musiken i parken
Med en sådan obeskrivlig sorgsamhet.
De doftade friskt och skarpt av havet
Från de isbelagda ostronen där på fatet.

Han sa till mig "Jag är en trogen vän!"
Och rörde vid min klänning.
Så långt ifrån ett famntag
Var dessa snuddande händer.

Det är så man smeker en fågel eller katt,
Så ryttaren ser på en ståtlig häst...
Blott skrattade hans lugna blick
Bakom lätta gyllene fransar.


Och sorgsna fiolers stämma
Sjöng genom den täta dimman:
"Tacka nu himlen –
Att du med din älskade för första gången ensam är".
Achmatova 1913
(egen övers.)

Anna Achmatova skrev dikter om olycklig kärlek. Precis som Sapfo, har hon här förlorat någon hon älskar:

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Sapfo
(övers. Emil Zilliacus)

Det finns så många liknande symboler, eller ord och samma melankoliska, uppgivna stämning i de båda dikterna. De är också båda avlägsna. Sapfo rent fysiskt medan Achmatovas tankar tycks sväva och vara någon annanstans än just parken.

En man och en kvinna sitter vid varandra. Den älskade som beskrivs tillhör inte (längre?) poeten. I båda fallen är ljud, musik, och tonfall inkorprerade i dikten liksom skrattet också finns där.

Sapfo beskriver dock känslan likt eld som far genom kroppen – genom Achmatova går snarare en iskall rysning; symboliserad av isen på fatet och den tunga dimman som sänker sig.

Men det finns också en klen tröst i båda dikterna. Sapfo kan på håll betrakta flickan hon håller kär, och Achmatova får trots allt vara i sin älskades närhet.

Träda

Min blogg har legat i träda nu under sommaren. Snart är jag dock tillbaka med nya frächa idéer!

Under tiden rekommenderar jag boken The History of Love av Nicole Krauss. Handlingen utspelar sig i NY och kretsar kring den åldrade polske flyktingen Leo Gursky vars största rädsla är att bli bortglömt. Parallellt uppdagas hans förflutna delvis genom tonåringen Alma Singer – döpt efter alla huvudpersonerna i den obskyra boken The History of Love.

Anna Karenina

"Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek." ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)

I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte - erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij - bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.


Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?

Vita nätter

av Fjodor Dostojevskij

Denna lilla bagatell till bok har länge stått gömd i min bokhylla. Den är så liten att det inte är konstigt att man inte alltid ser den.

Det är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring till Sankt Petersburg. Huvudpersonen har inga nära vänner, och erkänner också sin sociala inkompetens. Precis som i Anteckningar från källarhålet följer vi en ensam man och tar del av hans ensamhet där världen är emot honom.

Vita nätter (1848) är inte fullt lika tragisk - eller filosofisk som Anteckningar från källarhålet. Det är snarare en historia om längtan, och en olycklig förälskelse utan bitterhet. Ett tema som ledde mig in på en omläsning av Anna Karenina...

Försvunnet Imperium

The Vanished Empire/ Исчезнувшая империя av Karen Sjachnazarov

Den ryska filmfestivalen KinoRurik avslutades för ett par veckor sedan. Jag hade äran att få vara med från starten i höstas med förarbetet – för att sedan under två intensiva helger se massor av rysk film på biografen Grand i Stockholm.






Sju filmer blev det för min del, och jag tänkte börja att skriva om invigningsfilmen Försvunnet imperium.

Regissören Karen Sjachnazarov inledde visningen med att presentera filmen och sa att filmen handlade om det som ledde till Sovjets fall,
– Allt börjar i våra kök.
Det är i vardagen det händer. Karen Sjachnazarov visar i Försvunnet imperium 1970-talets Sovjetunion där ungdomar lyssnar på amerikansk musik och på ett eller annat sätt formar vår nutid.

Imperier står och faller. Huvudpersonen Sergejs morfar var arkeolog och ägnade hela sitt yrkesmässiga liv åt utgrävningarna av ett annat försvunnet imperium.

Historien kretsar kring en triangeldrama, två bästa vänner förälskar sig i samma flicka. Berättat med mycket humor och allvar.

Jag tror att Sjachnazarov vill visa upp en relativt opolitiserad bild av Sovjet. Han vill inte att vi skall glömma det som många anser vara förlorade år. Det Putin startade - en omskrivning av historieböckerna - må vara den mer drastiska åtgärden. Men jag ser gärna att dessa år uppmärksammas. Jag hörde en gång någon återge vad en gammal kvinna sagt; hur kan andra se på oss, fördöma den tid som jag har levt hela mitt liv? För mig var det inte bortkastade år...


Filmen blev "Bästa film 2009" på KinoRurik X.

Militärmusik

Av Vladimir Kaminer
Vladimir Kaminer bor sedan början av 90-talet i Berlin och har en viss distans till Sovjetunionen som är det Ryssland han känner till.

Han beskriver sin uppväxt i Moskva på ett bekymmerslöst och lättsamt sätt. Systemet är en del av vardagen alla försöker kringgå. Vladimir har inga höga ambitioner. Han försörjs av samhället oavsett vad han jobbar med. Hans far fick kämpa för att ta sig från Ukraina till Ryssland. Han hade en dröm som han strävade efter och nådde. Vladimir däremot har ingenting att kämpa för, han tror inte att det är bättre någon annanstans och verkar för det mesta tillfreds med sin tillvaro.
Det här är en bok utan intrig, men skriven med en enorm berättarglädje. Den innehåller många roliga episoder och ger en osentimental inblick i det sovjetiska livet och kulturen.