Friday, August 29, 2008

Ukrainska på Ryska

Andrej Kurkov

Denne Rysk-Ukrainska författare har än så länge bara fått två böcker översatta till svenska. Dessa är ”Döden och Pingvinen” och ”Pingvin försvunnen”, dess uppföljare. Han har skrivit ett tjugotal böcker och manus samt lyckats vara den mest publicerade ryska författaren utomlands. Han har länge legat bland de tio bästa på den europeiska bestsellerlistan. Kurkov har en examen som översättare från japanska till ryska, bor i Kiev sedan barnsben och är gift med en engelska.

”Det nattliga mjölkbudet”
är hans senaste roman och kom ut vintern 2007. Det är också den enda roman jag läst. Att han är gift med en engelska speglas i språket. Det må hända bero på språksituationen som helhet, för ryskan lånar fler och fler ord ur engelskan. Trots att Putin skarp vändt sig emot denna tendens, och även lagstiftade emot den. För vidare läsning om språksituationen i dagens Ryssland hänvisar jag gärna till Per-Arne Bodins artikel i 4e nr av Språktidningen.
”Det nattliga mjölkbudet” är högst politisk, fastän det skulle bli en bok om kärlek. I dess försvar är det en bok om kärlek, men satt i ett större perspektiv där framför allt makten hela tiden är närvarande.

Handlingen utspelar sig i Kiev och dess förorter. Huvudpersonerna är en handfull kvinnor och män vars öden mer eller mindre tillslut sammanflätas. Historierna är absurda, komiska men också tragiska.
Romanen ger en bild av livet i dagens Ukraina. Den utspelar sig i nutid och ukrainska politiker nämns – om än inte med sitt rätta namn. Andrej Kurkov säger i en intervju till ukrainska Izvestia att den som känner till parlamentarikerna, kommer känna igen ett eller annat ansikte i boken.
Till engelska har sju av hans böcker översatts. Nu senast ”The President’s last love” som finns att köpa i handeln redan idag. Kurkov är rolig. Läs honom!

Monday, August 25, 2008

En Praktisk Teater

Teater Praktika

När jag i höstas vandrade runt i mina favoritkvarter runt Bolsjaja Sadovaja gatan i centrala Moskva stötte jag på Teater Praktika. Detta område kring Patriarkens damm är mest känt för att Bulgakov bodde runt hörnet. Idag är hans lägenhet ett ideellt drivet museum med ett tillhörande mysigt café. Vid en tvärgata rakt in från stora Bolsjaja Sadovaja ligger ett mycket franskt boulangeri. I Ryssland kan nämnas, säljs det mest i kg eller gram, vodka som bakverk. Det är bara att peka på vilken bit du vill ha, och så får du biten i en påse efter att gumman vägt den. De wienerbröd jag köpte där måste vara de läckraste (dyra, men absolut inte dyrast) i hela Moskva. Att boulangeriet slagit upp just här är resultatet av att alla exilfransmän funnit sig till ro här borta. I andra delar av staden hittar man oftast ett par engelska gratistidningar när man går in på caféerna, här hittar du istället franska och ryska.

Vidare in mot dammen ligger Moderna Museét vid Jermolaevskij. Museét är en av Moderna Museéts filialer och ligger på Jermolaevskij gränd. Jag var där dagen innan jag åkte ifrån Moskva, men hade inte tidigare lagt märke till det trots att jag strosat här så många gånger. Den ryska konstgruppen AES+F som besökte kulturhuset nyligen ställde just då ut här. De föll mig inte i smaken med sitt stiliserade våld och retuscherade målningar.
Något som på ett sätt föll mig i smaken var dock Teater Praktika. Teatern, och inte föreställningen jag såg. Nebozjiteli, de som bor i himmelen (eller stjärnor som de anspelade på).


Det var för mycket monitorer och artificiella ljud. Låt Teater vara Teater!
Men det är synd att klandra dem. Teater Praktika är nämligen en ganska okonventionell teater bland Moskvas alla klassiska och traditionella teatrar. När jag fann teatern var den inne på sin andra säsong och nu den 7 oktober öppnar den fjärde. Praktika har bl a satt upp Sorokin, författaren som har varit i ropet under en tid nu. Han har gjort dig ett namn som en nydanare av det ryska språket, kanske främst för sina obseniteter. Men Teatern har också haft poesikvällar med Vera Pavlova, en mycket hyllad poetissa vars dikter mycket behagade en av mina ryska lärarinnor.

Teater Praktikas manifest lyder som så, att teatern skall orientera sig bland nya, aktuella pjäser, nya utrycksätt, dramaturger för att finna den moderna teaterns nya stilistik. Pjäserna skall vara skrivna under under de senaste tio åren och kan inkluderar såväl ryska som utländska författare. I bokhandeln, som består av ett fåtal utvalda böcker i hörnet fann jag en antologi av svenska dramatiker översatta till ryska. Bland dem Jonas Gardell, läs, inte Bergman (!). Senare sattes även en svensk pjäs up av Anders Duus, Nu är du Gud igen, vilken har satts upp även i Norge och i Tyskland.

Jag tycker om Teatern. Det känns som om den har lyckats med det den vill. Lokalerna är fullsatta, klientelet blandat, om än att det bara var ett ungt par jag frågade om vägen som kunde visa mig i rätt riktining när jag virrat bort mig för återbesöket. Praktika är intim, varken publikfriande eller elitistisk. De har helt enkelt fyllt ett tomrum, och fyllt ut det väl!

Monday, August 11, 2008

Att låta sig hånas

Den Ryske Debutantens Handbok
Av Gary Shteyngart

Boken handlar om en ung judisk ryss som kommer till Amerika under nittiotalet. Av titeln att döma förmodar jag att det kommer att bli en rolig berättelse, full av kulturkrockar och förväxlingar. En bok som pekar på missförstånd och löser vardagsmysteriet.

Det här är en helt annan bok. Det är en berättelse om hur huvudpersonen, Vladimir blir indragen i skumma affärer – och alldeles för lätt tar sig ur varje knipa.

Vladimir är 25 år och har bott i New York halva sitt liv. Det är tidigt nittiotal och han är inte helt tillfreds med sin livssituation. Han umgås med slavofiler vilka mest verkar uppskattar just hans ryskhet mer än någonting annat. Shteyngart förlöjligar nu just bokens målgrupp.
Han spelar hårt på att framhäva det exotiskt ryska. Just den bild de flesta redan har av ryssar - De brutala, maffiosa, vodkadrickande kommunisterna. Det känns tradigt och ibland aningen överdrivet.

Så, frågan jag ställer mig är om detta är en bok för ryssar, den gemene mannen eller för slavofilen? Svaret är att det varken blir hackat eller malet. Många uttryck, människor och situationer måste te sig obegripliga eller helt förlora sin poäng om man inte vet vad de betyder eller anspelar på. Samtidigt förklaras hälften av dessa företeelser. Därför blir det heller inte en bok för en utvald insatt skara. Precis som i Burgess, A Clockwork Orange, är det uppiggande för den som kan ryska att lista ut vad de kursiverade orden betyder, men här går fröjden förlorad då de allt som oftast förklaras i nästa mening.

Men det finns en poäng med boken. Den är lätt att ta sig igenom, och det finns saker värda att begrunda.
Vladimir hamnar i staden Prava i Stolovenska Republiken. Befolkningen kallas stolovener och talar stolovenska. Ett språk som är mycket nära besläktat med ryska - Precis som tjeckiskan. Vladimirs relation till kvinnor, och den litterära krets han sammansluter sig till känns som hämtad ur Varats olidliga lätthet av tjecken Milan Kundera. Namnet Prava är så likt tjeckiens Prag. Kafka lär ha bott där och Prava pryds av en sista relik från Sovjettiden – foten av den största Stalinstaty värden skådat. Foten är det enda som nu finns kvar efter att resten sprängs efter diktatorns död. Lägg därtill det viktiga årtalet 1968 i Pravas historia.
Allt detta pekar på att Prava skulle vara Prag. Men varför uttrycks detta inte i klartext? Vad finns det för budskap? Vad har Prava som inte Prag har?

Prava sägs vara ”nittiotalets Paris”. Det är hit alla amerikaner tillika bohemer spenderar ett par år och hänger sig åt sin kreativitet och sina kommunistiska ideologier. Det är en utopi. Här kan även den ryska maffian arbeta ostört och lukrativt.
Kanske är Prag inte riktigt just den utopi som Prava skall föreställa?
Det finns sannolikt också mer att utröna i dessa överensstämmelser mellan den litterära staden Prava och Prag. Därför skulle jag rekommendera att boken läses som en allegori över Prag eller den plats, person eller era Prava kan tänkas symoblisera.

Men om det är Vodka ni vill läsa om...

Thursday, August 7, 2008

Del´fin

Дельфин


Andrej Vjatjeslavovitj Lysikov startade sin karriär för 17 år sedan. Till en början spelade han med Hip-hop gruppen Mal´tjisjnik. Texterna var provocerande och handlade allt som oftast om sex. De blev omtalade för sina alltför rättframma texter och efter ett framträdande på Pervyj kanal, kanal 1, med låten seks bez pereryva, sex utan rast, fick de problem med media. Detta var 1991, och gruppen skulle aldrig skapat sådan uppsåndelse idag. De fortsatte ändå sin bana – men gick nu underground.

Video

´96 blev Del´fin fronfigur efter att bandet upplösts och ombildats. Allt sedan dess har Del´fin utvecklats från hip-hop till mer av electronica. Från rap och spoken-word har en sångare tagit form. Texterna på skivan Zvezda som kom ut 2004 är långt ifrån provocerande. Musiken är mjuk och texterna oskyldiga och poetiska. De handlar snarare om hopp och längtan, än dekadens och sex. Skivan är underbar. Just för sina texter, men även för den icke-ryskkunnige som inte kan annat än att uppskatta musiken och melodierna.
Del´fins senaste skiva kom ut 2007, Ionost´, och är mastrad i Stockholm.

Video

Källa: ru.wikipedia.org