Så ljöd musiken i parkenMed en sådan obeskrivlig sorgsamhet.
De doftade friskt och skarpt av havet
Från de isbelagda ostronen där på fatet.
Han sa till mig "Jag är en trogen vän!"
Och rörde vid min klänning.
Så långt ifrån ett famntag
Var dessa snuddande händer.
Det är så man smeker en fågel eller katt,
Så ryttaren ser på en ståtlig häst...
Blott skrattade hans lugna blick
Bakom lätta gyllene fransar.
Och sorgsna fiolers stämma
Sjöng genom den täta dimman:
"Tacka nu himlen –
Att du med din älskade för första gången ensam är".
Achmatova 1913
(egen övers.)
Anna Achmatova skrev dikter om olycklig kärlek. Precis som Sapfo, har hon här förlorat någon hon älskar:
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss din kära stämmas
älskliga tonfall
och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Sapfo
(övers. Emil Zilliacus)
Det finns så många liknande symboler, eller ord och samma melankoliska, uppgivna stämning i de båda dikterna. De är också båda avlägsna. Sapfo rent fysiskt medan Achmatovas tankar tycks sväva och vara någon annanstans än just parken.
En man och en kvinna sitter vid varandra. Den älskade som beskrivs tillhör inte (längre?) poeten. I båda fallen är ljud, musik, och tonfall inkorprerade i dikten liksom skrattet också finns där.
Sapfo beskriver dock känslan likt eld som far genom kroppen – genom Achmatova går snarare en iskall rysning; symboliserad av isen på fatet och den tunga dimman som sänker sig.
Men det finns också en klen tröst i båda dikterna. Sapfo kan på håll betrakta flickan hon håller kär, och Achmatova får trots allt vara i sin älskades närhet.
