Finns visst på alla bokbloggar

Jag har inte varit någon stor läsare av bokbloggar. Mest för att jag inte tyckt att jag hittat någon intressant, men det har jag visst nu(tack Dolly)! http://www.bokhora.se/blog/author/helena/ och de andra är jätteroliga att läsa. Just för att de har så tydliga profiler med vad de gillar - det gillar jag! Därför tänkte jag också presentera mig lite:

Som läsare är jag: periodare. Ibland läser jag två böcker på en vecka, ibland en på två månader. Jag blir alltid så tom när jag läst en bra bok, och måste påbörja en fem böcker innan jag hittar en ny att försjunka mig i. Gillar att läsa drama och prosa.

Som bloggare är jag: försöker vara kreativ. Försöker hålla mig till det slavofila hållet. Därför blir det svårt att blogga när jag inte har läst en rysk bok, sett en rysk film eller lärt mig något nytt om livet i öster.

Senast lästa bok: "Antikvariat Kalebass" av Peter Glas.

Senast påbörjade bok: "American Gods" av Neil Gaiman. Tycker att han påminner om Haruki Murakami som jag älskar!

Senast köpta bok/böcker: "American Gods". Annars köper jag sällan böcker, lånar mest på Bergshamras trevliga och välsorterade bibliotek.

Favoritdeckarförfattare: Donna Tartt, om det räknas.

Jag läser allt av: Joyce Carol Oates, Dostojevskij, Tjechov, J.D Salinger (hörde att det kanske kommer att släppas en massa färdigskrivna manuskript nu när han är död!), Haruki Murakami, Witold Gombrowicz, J.K Rowling och Paul Auster måste jag gräva djupare i..

Jag läser helst inte (genre/författare): trodde att jag inte läste fantasy och Sci-fi, men det är väl svårt att dra gränsen?

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Jag läser inte fackböcker! Om jag inte pluggar. Då letar jag febrilt. Just nu letar jag efter böcker om Code-Switching.

Förutom svenska läser jag gärna: helst och bara på orginalspråk om det är en engelsk/amerikansk författare. Är det en ryss så s udovolstviem...

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: alltid omöjligt att ha en "att läsa lista". Jag har ingen aning vad jag skall läsa efter American Gods. Det är en av anledningarna till att jag älskar tjocka böcker och de med uppföljare.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: inte den blekaste...

När jag går på antikvariat letar jag alltid: efter klassikerna. Penguinböcker känns alltid som en kvalitetsstämpel

Jevgenij Grisjkovets

Första gången jag såg dramatikern och skådespelaren Evgenij Grisjkovets var 2007. Det var i oktober och jag satt på ett internetkafé i Moskva mitt i natten. Det var en inspelning av hans pjäs Planeta.

Då var jag måttligt förtjust. Men pjäsen växte, och jag kom hela tiden tillbaka till den i tankarna. Jag laddade ned inspelningen själv, och såg den en gång till. Sen såg jag en annan av hans pjäser Hur jag åt en hund.

Det roliga var att efter ett tag förstod jag att jag kände igen denne Grisjkovets. Jag hade läst hans debutbok Skjortan den våren. En klasskamrat hade kommit hem från en semester i Moskva, hade tittat in på en bokhandel och låtit expiditen rekommendera honom en bok. "Han är hetast i Ryssland just nu" eller något likande hade hon sagt.

Paul kom tillbaka från semester och hade boken med sig till lektionen. "Ni måste bara läsa den här!".

Jag lånade den och läste den. Jag har den fortfarande kvar...

Då var jag inte helt såld. Visst, det var en trevlig bok, men inte så mycket mer.

Sålunda gick det upp för mig, i studentrummet i Moska att Girsjkovets inte var en helt ny bekanskap.

Förra året var jag inne lite hastigt på Grisjkovets blogg, men tyckte mest att det var ett stort sjok av text utan vare sig blankrader eller punkter. Började aldrig följa bloggen.

Så nu i veckan hittade jag hans samlade pjäser i en bok i bokhyllan. Jag erinrade mig att jag köpt den på en liten bokaffär nära universitetet.

Jag läste pjäsen Stad. Den handlar om Hon och Han. Jevgenij Grisjkovets låter grälen, missförstånden, upprepningarna och vankelmodet hos karaktärerna bli poesi. Det finns så mycket inbäddat i den vardag Grisjkovets beskriver.

Jag känner att gamle Jevgenij smyger sig på mig, och rätt som det är kommer jag vara hopplöst fast i hans texter.

Stalins kossor

av Sofi Oksanen

Anna, Katariina och Sofia. Dotter, mor och mormor. I Stalins kossor vecklas deras historier upp sig. Anna är kombinerad bulimiker och anorektiker, hon både svälter sig och hetsäter. Katariinas lever i Estland på 70-talet förälskar sig i en finne. Sofia är med under kollektiviseringen av jordbruket på 40-50-talet. Hon tvingas avstå från sin egen ranson mat för att det över huvudtaget skall räcka till resten av familjen. Allt för att produktionen på varje kolchos skall uppnå kvoten för femårsplanerna.

I denna släktkrönika över tre generationers kvinnor tecknas en bild av ett älskat Estland - som alla längtar bort ifrån. Och över skammen att vara est.

Lättsmält och intressant läsning. Det enda som stör är övertydligheten, det repetitiva. Anna och Katariina åker gång på gång mellan Estland och Finland sedan Katariina gift sig med finnen. Varje gång inpräntas hur utländska, finska varor är hårdvaluta i Estland. De reser med sina kappsäckar fulla till bristningsgränsen stoppade med vita gymnastikskor och jeans. Bilden av Estland blir tillslut färjan mellan Tallin och Helsingfors - inte så mycket mer.