Kom bilen väntar
På Elverket hölls ikväll en läsning av Jurij Klavdievs pjäs Kom bilen väntar från 2003. Det är en pjäs om två kvinnor i tjugoårsåldern som lever i en liten håla i dagens Ryssland. Tillsammans med skådespelarna, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas Rothlin Svensson, och Filip Alexandersson har regissören Martin Rosengarten läst pjäsen med utgångspunkten att texten också skall kännas central för en svensk publik. Det gör den.
Huvudpersonerna, Julia och Masja diskuterar livets mening. Masjas slutsats är att hon vill ta livet av sig för att se denna. Livet är trädet Yggdrasil, och för att se hur det ser ut, måste vi falla som löv från trädet, ligga på någons sko, mot en bilruta, och ruttna för att se trädet utifrån. Masjas determinism att dö, ser Julia som ett tillfälle att istället födas på nytt. Hon har länge levt med stora frustrationer och längtar mest av allt att döda alla som står i hennes väg. Just detta tema, att skapa sina egna myter, egna religioner och själv svara på livets gåtor är centralt i Klavdievs författarskap.
Efter föreställningen berättade teaterkritikern Pavel Rudnev från Moskva, om detta tema och dramatikerns bakgrund. Jurij Klavdiev, menar Rudnev, ser detta ständiga sökande efter nya religioner, denna längtan efter tro, som skadlig. Han menar att efter åttio år av ateism, sker inget andra dop i Ryssland. Detta är dock omdiskuterat då det finns de som hävdar motsatsen. Det finns en längtan efter religion, och många omfamnar då just den gamla ortodoxa kristendomen. I Klavdievs pjäser blir karaktärerna själv offer för myterna. I Kom bilen väntar, går inte Julia hela vägen i sitt utspel, och blir istället själv misshandlad och våldtagen. Det går inte att göra någonting halvdant.
Julias monolog, där hon beskriver sin frustration och hur hon ser våldet som utlösande och befriande är skrämmande aktuellt idag. Efter skolskjutningar, så nära som Finland.
Sensmoralen, enligt Klavdiev, är ett gammalt ryskt ordspråk, kulan hittar alltid den skyldige.
Jurij Klavdiev är en av trettiotalet idag framstående ryska dramatiker. Han sätts flitigt upp på mindre teatrar både hemma och i väst. Trenden i rysk dramatik den senaste 15 åren tycks vara denna självrannsakan med mindre tyngd på politik. Istället är teatern ett angrepp på människorna själva och samhällets orättvisor.
Huvudpersonerna, Julia och Masja diskuterar livets mening. Masjas slutsats är att hon vill ta livet av sig för att se denna. Livet är trädet Yggdrasil, och för att se hur det ser ut, måste vi falla som löv från trädet, ligga på någons sko, mot en bilruta, och ruttna för att se trädet utifrån. Masjas determinism att dö, ser Julia som ett tillfälle att istället födas på nytt. Hon har länge levt med stora frustrationer och längtar mest av allt att döda alla som står i hennes väg. Just detta tema, att skapa sina egna myter, egna religioner och själv svara på livets gåtor är centralt i Klavdievs författarskap.
Efter föreställningen berättade teaterkritikern Pavel Rudnev från Moskva, om detta tema och dramatikerns bakgrund. Jurij Klavdiev, menar Rudnev, ser detta ständiga sökande efter nya religioner, denna längtan efter tro, som skadlig. Han menar att efter åttio år av ateism, sker inget andra dop i Ryssland. Detta är dock omdiskuterat då det finns de som hävdar motsatsen. Det finns en längtan efter religion, och många omfamnar då just den gamla ortodoxa kristendomen. I Klavdievs pjäser blir karaktärerna själv offer för myterna. I Kom bilen väntar, går inte Julia hela vägen i sitt utspel, och blir istället själv misshandlad och våldtagen. Det går inte att göra någonting halvdant.
Julias monolog, där hon beskriver sin frustration och hur hon ser våldet som utlösande och befriande är skrämmande aktuellt idag. Efter skolskjutningar, så nära som Finland.
Sensmoralen, enligt Klavdiev, är ett gammalt ryskt ordspråk, kulan hittar alltid den skyldige.
Jurij Klavdiev är en av trettiotalet idag framstående ryska dramatiker. Han sätts flitigt upp på mindre teatrar både hemma och i väst. Trenden i rysk dramatik den senaste 15 åren tycks vara denna självrannsakan med mindre tyngd på politik. Istället är teatern ett angrepp på människorna själva och samhällets orättvisor.
No comments:
Post a Comment