Journalisten är död, på mer än ett sätt

Varför passar inte demokrati i Ryssland?

Journalistens roll i Ryssland är inte alls den samma som i väst. Svaret ligger i ryska och sovjetiska traditioner där auktoriteten inte ifrågasätts.

Dimitrij Strovskij är professor i journalistik vid universitetet i Jekaterinburg. Det är staden vid Uralbergen som kanske är mest känd för att Jeltsin var verksam där innan han tog över Kreml. Han är inte bara en lysande retoriker, utan inleder sin föreläsning med att sätta sig ned vid pianot utanför. Med sin starka, mörka stämma sjunger han ett par sovjetiska sånger. Detta visar sig vara mer än en simpel excentricitet. Han vill med detta belysa hur sånger, propaganda och gamla traditioner lever kvar.

Journalistiken, vad har då den för roll i det hela? Dimitrij, eller Dima, går så långt som att säga att journalisten inte finns i Ryssland. Han representerar och jobbar för en yrkeskår som inte finns. Det han menar är att den etik, den roll journalisten i väst har, att granska objektivt – inte finns i Ryssland. ”De lyfter inte fram orättvisor. Deras roll är istället att vara spirituella uppfostrare. De skall inte granska samhället, utan hjälpa det.”
Det budskap de sovjetiska sångerna bar, är i allra högsta grad fortfarande aktuella idag. Soldaterna som sången handlade om, beskrevs med samma ord, som ryska medier idag beskriver sina soldater.

Dima, fortsatte sedan att berätta att han någon gång per år haffar ett par studenter i korridoren och ger dem musiklektioner. ”Ja, inte musiklektioner, jag är ingen musiker, men jag föreläser för dem, och lär dem sånger. Det är för att de skall få användning för sångernas gamla budskap.”

De huvudpunkter som styr ryssarnas tänkande, går alla ut på att det ryska folket alltid varit styrt uppifrån. De har alltid varit en massa, ett kollektiv, som snarare än att följa lagarna, instiftade uppifrån, lyssnar på samvetet och moralen. Det är viktigt att påpeka att förnuftet dock aldrig råder. Dima hänvisade till den ortodoxa kyrkan. Det är inte lönt att söka svar, att ifrågasätta vare sig religionen eller samhället.

Trots att kyrkan varit förtryckt under hela sovjettiden, lever dess traditioner kvar. Det Dima talar om, det djupt rotade medvetandet – kollektivet först, ett välkomnande av kriser, stoltheten, anpassningen till stora omvälvningar – beskriver det som också kan kallas den ryska själen, den ryska identiteten. Just stoltheten över det lilla och detta accepterande av livet leder in på problemetiken kring öst kontra väst. Västerliga värderingar har inte alltid en motsvarighet i Ryssland. Dima tar ett exempel. ”Väst hävdar att Ryssland inte erkänner de mänskliga rättigheterna. Det är komplicerat då ryssar helt enkelt ser lidande utifrån en annan vinkel. De löser till exempel ett problem – att ge människor jobb och ett tak över huvudet. Ryssarna kämpar mot andra orättvisor och ser andra problem. Jag vill inte säga att jag håller med, men det är ett sätt att förklara det.”

I sitt arbete som journalist på 80-talet var Dima med om hur artiklar, för att journalistiken skulle representera hela samhället, var tvungna att vara skrivna av lika så bönder som arbetare. Denna representation av folket bestod i att yrkesverksamma journalister skrev artiklar – och satte någon annans namn på dem.

Censuren var länge både förebyggande, och lagstiftad. Den förebyggande var inte alls legitim (utvisning, m.m.), men var ett medel för staten att förhindra att fel åsikter och fakta publicerades. Idag är censuren lika mycket självcensur. I det klimat som råder, där journalister blir mördade, upprepade gånger per år, är det enda sättet att överleva.
Dimas hävdar, med traditionerna som stöd, att Ryssland inte anpassar sig till demokratin för att de aldrig levt i någon. ”De litar mer på auktoriteten än på sig själva. De röstar med hjärtat hellre än med hjärnan, och att journalistens roll inte är den, likt i väst, som granskar denna auktoritet”.

SVD - Satsning på kunskap om Ryssland