Onkel Vanja

Sedan i höstas spelas Onkel Vanja, en riktig Tjechovklassiker, på Dramatens stora scen.

Ett svartsjukedrama och komedi. Om man nu ser komik i tragik och kan skratta åt andras olycka. Det kan i vart fall jag. För det är klart att man inte skrattar åt dem, för på det sättet beskriver inte Tjechov sina personligheter, utan vi skrattar snarare åt oss själva.

Onkel Vanja, Måsen, Körsbärsträdgården och i viss mån Tre Systrar har alla någonting gemensamt. Mannen är hopplöst förälskad i en gift kvinna, och en kvinna är förälskad (inte fullt lika hopplöst) i en annan man än den hon är gift med. Det finns inga som älskar varandra.
De handlar alla om en överklass som inte längre har några inkomster, som lever på ett gods och isolerar sig från världen. De lever kvar i det förgångna och kan inte sägas vara lyckliga...

Jag gillade dramatens uppsättning. Man måste ha ordentligt med rekvisita för att en pjäs som denna skall komma till sin fulla rätt. I alla fall i Sverige, det skall kännas ryskt. Jag såg Måsen i Moskva för ett år sedan drygt och den var genial, just för att det var en fröjd att inte bara höra utan att se de antika stolarna - och de skira gardintyget fladdra när scenen snurrade...

Onkel Vanja slutar dramatiskt och känns fortfarande modern.