Lägerskildringar

Andningsgunga av Herta Müller

Detta är historien om den tysk-rumänske poeten Oskar Pastior. Hans bakgrund är lik Herta Müllers - han var en del av den ständigt förföljda tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. I slutet av andra världskriget skulle tyskarna i Rumänien straffas för de oförätter Tyskland ställt till med. Oskar Pastior sändes därför till ett arbetsläger i Ukraina.

Boken kom ut förra året. Från början var det tänkt att Müller och Pastior skulle skriva den tillsammans, men han hann gå bort 2006 innan romanen riktigt påbörjats. Müllers berättelse bygger på hans anteckningar.

Berättelsen är en studie i detaljer. Detaljer såsom hur de olika kolsorterna luktade, hur man skyfflade dem på bästa sätt och den omöjliga cementen.

"Sedan fyllde man i blandningen med skyffeln och tryckte med hävstången tills stenen och brädan tryckte sig uppåt i pressformen. Sedan måste man gripa brädan från båda sidor och bära iväg den till torkområdet, balanserande och med dansande steg." (s. 147)

Varje iakttagelse är beskriven med största möjliga närvaro. Livet på lägret bestod av arbete och ständig hunger. Denna ständigt närvarande hunger, eller "hungerängel" tycks skärpa varje sinne. Och varje moment i arbetet är metodiskt genomfört och genomtänkt. Allt för att skapa någon slags mening med tillvaron.

Har man läst någonting annat av Herta Müller känner man igen språket. De poetiska liknelserna, tingens centrala plats och det fragmentariska, ibland inte kronologiska, narrativet.

Men "Andningsgunga" är mycket mer en sammanhängande berättelse. Kapitlen är däremot tematiska snarare än kronologiska.

Det är intressant att dra en paralell till Alexander Solsjenitsyns odödliga klassiker "En dag i Ivan Denisovitjs liv". En kort roman om den sjuke Ivan Denisovitj som genomlider sin sista dag i lägret. Här anas direkt att detta inte är en speciell dag, det är en dag PRECIS som alla andra dagar.

Oskar Pastior spenderar fem år i lägret. Tiden går och kriget hinner sedan länge ta slut. Men allt det som händer på dessa fem år är bara en lång, ändlös dag.

Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen

av Slavenka Drakulic

Denna novellsamling handlar inte så mycket om livet

under kommunismen, som om livet efter.

Nästan varje novell berättas av ett djur. En diktators papegoja, en generals katt eller en mus på ett museum. De berättar inte så mycket om sig själva, utan får berätta någon annans historia.

Musen på kommunistiska muséet berättar städarens historia. Hur denne, under kommunismen bodde bra och levde ett sorgefritt, om än bundet liv.

Berättaren vänder sig genom brev eller monologer direkt till läsaren eller mottagaren. Kommunismen i Tjeckoslovakien, Polen, Albanien och Rumänien beskrivs lätt och ledigt. Med sin övertydlighet går berättelserna från att vara fabler - till att inte vara det. Historierna är inte gåtfulla, men humoristiska. Djuren är i allra högsta grad mänskliga. Genom dem upptår en distans till mänskligheten och de brott människorna har begått.

Slavenka Drakulic skrev boken på engelska, vilket jag tror är anledningen till det övertydliga berättandet. För inte skriver man en bok om kommunismen för dem som genomlevt/upplevt den på ett så outeslutande sätt?

Slavenka Drakulic står här i bjärt kontrast till Herta Müller. Herta Müller är desto mer uteslutande, förklarar inte eller hävdar sanningar. Mer om Müller snart när jag läst en tredje bok!