Den ryska filmfestivalen KinoRurik avslutades för ett par veckor sedan. Jag hade äran att få vara med från starten i höstas med förarbetet – för att sedan under två intensiva helger se massor av rysk film på biografen Grand i Stockholm.Sju filmer blev det för min del, och jag tänkte börja att skriva om invigningsfilmen Försvunnet imperium.
Regissören Karen Sjachnazarov inledde visningen med att presentera filmen och sa att filmen handlade om det som ledde till Sovjets fall,
– Allt börjar i våra kök.
Det är i vardagen det händer. Karen Sjachnazarov visar i Försvunnet imperium 1970-talets Sovjetunion där ungdomar lyssnar på amerikansk musik och på ett eller annat sätt formar vår nutid.
Imperier står och faller. Huvudpersonen Sergejs morfar var arkeolog och ägnade hela sitt yrkesmässiga liv åt utgrävningarna av ett annat försvunnet imperium.
Historien kretsar kring en triangeldrama, två bästa vänner förälskar sig i samma flicka. Berättat med mycket humor och allvar.
Jag tror att Sjachnazarov vill visa upp en relativt opolitiserad bild av Sovjet. Han vill inte att vi skall glömma det som många anser vara förlorade år. Det Putin startade - en omskrivning av historieböckerna - må vara den mer drastiska åtgärden. Men jag ser gärna att dessa år uppmärksammas. Jag hörde en gång någon återge vad en gammal kvinna sagt; hur kan andra se på oss, fördöma den tid som jag har levt hela mitt liv? För mig var det inte bortkastade år...
Filmen blev "Bästa film 2009" på KinoRurik X.
No comments:
Post a Comment