Anna Karenina

"Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek." ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)

I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte - erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij - bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.


Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?

Vita nätter

av Fjodor Dostojevskij

Denna lilla bagatell till bok har länge stått gömd i min bokhylla. Den är så liten att det inte är konstigt att man inte alltid ser den.

Det är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring till Sankt Petersburg. Huvudpersonen har inga nära vänner, och erkänner också sin sociala inkompetens. Precis som i Anteckningar från källarhålet följer vi en ensam man och tar del av hans ensamhet där världen är emot honom.

Vita nätter (1848) är inte fullt lika tragisk - eller filosofisk som Anteckningar från källarhålet. Det är snarare en historia om längtan, och en olycklig förälskelse utan bitterhet. Ett tema som ledde mig in på en omläsning av Anna Karenina...

Försvunnet Imperium

The Vanished Empire/ Исчезнувшая империя av Karen Sjachnazarov

Den ryska filmfestivalen KinoRurik avslutades för ett par veckor sedan. Jag hade äran att få vara med från starten i höstas med förarbetet – för att sedan under två intensiva helger se massor av rysk film på biografen Grand i Stockholm.






Sju filmer blev det för min del, och jag tänkte börja att skriva om invigningsfilmen Försvunnet imperium.

Regissören Karen Sjachnazarov inledde visningen med att presentera filmen och sa att filmen handlade om det som ledde till Sovjets fall,
– Allt börjar i våra kök.
Det är i vardagen det händer. Karen Sjachnazarov visar i Försvunnet imperium 1970-talets Sovjetunion där ungdomar lyssnar på amerikansk musik och på ett eller annat sätt formar vår nutid.

Imperier står och faller. Huvudpersonen Sergejs morfar var arkeolog och ägnade hela sitt yrkesmässiga liv åt utgrävningarna av ett annat försvunnet imperium.

Historien kretsar kring en triangeldrama, två bästa vänner förälskar sig i samma flicka. Berättat med mycket humor och allvar.

Jag tror att Sjachnazarov vill visa upp en relativt opolitiserad bild av Sovjet. Han vill inte att vi skall glömma det som många anser vara förlorade år. Det Putin startade - en omskrivning av historieböckerna - må vara den mer drastiska åtgärden. Men jag ser gärna att dessa år uppmärksammas. Jag hörde en gång någon återge vad en gammal kvinna sagt; hur kan andra se på oss, fördöma den tid som jag har levt hela mitt liv? För mig var det inte bortkastade år...


Filmen blev "Bästa film 2009" på KinoRurik X.

Militärmusik

Av Vladimir Kaminer
Vladimir Kaminer bor sedan början av 90-talet i Berlin och har en viss distans till Sovjetunionen som är det Ryssland han känner till.

Han beskriver sin uppväxt i Moskva på ett bekymmerslöst och lättsamt sätt. Systemet är en del av vardagen alla försöker kringgå. Vladimir har inga höga ambitioner. Han försörjs av samhället oavsett vad han jobbar med. Hans far fick kämpa för att ta sig från Ukraina till Ryssland. Han hade en dröm som han strävade efter och nådde. Vladimir däremot har ingenting att kämpa för, han tror inte att det är bättre någon annanstans och verkar för det mesta tillfreds med sin tillvaro.
Det här är en bok utan intrig, men skriven med en enorm berättarglädje. Den innehåller många roliga episoder och ger en osentimental inblick i det sovjetiska livet och kulturen.

Stiljagi

Стиляги- De Stilfulla (egen övers.) av Valerij Todorovskij

Musikalen Stiljagi hade premiär i december men har inte blivit textad på engelska. Det är annars ett krav för att få vara med på den ryska filmfestiveln Kino Rurik nu i mars.
Det är annars en otroligt bra film jag rekommenderar alla ryskkunniga att se. En blandning av den gamla klassiska The Who-filmen Quadrophelia och den relativt nya Beatles-musikalen Across the Universe.

Filmen utspelar sig i mitten av femtiotalet i Moskva. Allt är grått, svart och monotont. Huvudpersonen MELS (förkortning för Marx, Engels, Lenin, Stalin) är medlem i kommunistiska ungdomsförbundet, men attraheras av gruppen stiljagi som lyssnar på jazz och klär sig i bjärta färger.

Mels köper nya kläder och köpslår med skumma män i gränder som förser honom med mönstrade skjortor och färglada slipsar.
Det handlar till en början just om jakten på en speciell flicka - hon som är svårast att få, men Mels inser att livet stiljagi leder är underbart. Mels byter namn till det mer anglofierade Mel och lär sig att svänga loss till piratkopierade vinylplattor (vilket han självklart alltid har en med sig i fickan). De är kopierade på gamla röntgen plåtar och tål att böjas.

Det är dock inte helt okomplicerat. Att köpa amerikanska plattor kunde leda till fängelse, och samhället såg inte på detta högförräderi - att se upp till ärkefienden USA - med blida ögon.

Musiken är underbar, jazz och folkmusik i en härlig blandning. Det går ju alltid att lyssna på musiken - även om man inte förstår språket!

SvD

Onkel Vanja

Sedan i höstas spelas Onkel Vanja, en riktig Tjechovklassiker, på Dramatens stora scen.

Ett svartsjukedrama och komedi. Om man nu ser komik i tragik och kan skratta åt andras olycka. Det kan i vart fall jag. För det är klart att man inte skrattar åt dem, för på det sättet beskriver inte Tjechov sina personligheter, utan vi skrattar snarare åt oss själva.

Onkel Vanja, Måsen, Körsbärsträdgården och i viss mån Tre Systrar har alla någonting gemensamt. Mannen är hopplöst förälskad i en gift kvinna, och en kvinna är förälskad (inte fullt lika hopplöst) i en annan man än den hon är gift med. Det finns inga som älskar varandra.
De handlar alla om en överklass som inte längre har några inkomster, som lever på ett gods och isolerar sig från världen. De lever kvar i det förgångna och kan inte sägas vara lyckliga...

Jag gillade dramatens uppsättning. Man måste ha ordentligt med rekvisita för att en pjäs som denna skall komma till sin fulla rätt. I alla fall i Sverige, det skall kännas ryskt. Jag såg Måsen i Moskva för ett år sedan drygt och den var genial, just för att det var en fröjd att inte bara höra utan att se de antika stolarna - och de skira gardintyget fladdra när scenen snurrade...

Onkel Vanja slutar dramatiskt och känns fortfarande modern.

Generation П

av Viktor Pelevin

П är P och står för Pepsi Generationen. Boken kom ut 1999 och är Viktor Pelevins tredje bok.

Huvudpersonen Tatarskij går från misslyckad poet till copywrighter. Det finns oändliga möjligheter inom reklambranchem då kapitalismen numera härjar fritt i Ryssland. Tatarskijs jobb är att omarbeta amerkanska och västerländska reklamkampanjer för att passa och attrahera den ryska publiken.

Tatarskij lämnas dock inte ifred av maffian, inom vilken han kommer få en betydande position, en något oväntad och absurd sådan.

Bokens underliggande tema handlar om Babels torn och det forna Babylon. Tatarskij heter Babilov i förnamn, eller Vavilov som på svenska bäst överenstämmer med Babilov, då Babylon heter Vavilon.

Pelevin är en mycket populär i Ryssland. Hans tidigare böcker har vridigt och vänt på konventioner och Omon ra sägs vara i magstarkaste laget språkmässigt.
Generation П, eller Homo Zapiens som den heter på svenska är inte direkt grotesk, men den är inte konventionellt skriven heller. Handlingen kretsar kring droger och hemska bakfyllor. Den är en intressant bok att läsa för dem som intresserar sig för hur den moderna ryska litteraturen kan se ut och vad denna generation vill ta avstånd ifrån.