Onkel Vanja

Sedan i höstas spelas Onkel Vanja, en riktig Tjechovklassiker, på Dramatens stora scen.

Ett svartsjukedrama och komedi. Om man nu ser komik i tragik och kan skratta åt andras olycka. Det kan i vart fall jag. För det är klart att man inte skrattar åt dem, för på det sättet beskriver inte Tjechov sina personligheter, utan vi skrattar snarare åt oss själva.

Onkel Vanja, Måsen, Körsbärsträdgården och i viss mån Tre Systrar har alla någonting gemensamt. Mannen är hopplöst förälskad i en gift kvinna, och en kvinna är förälskad (inte fullt lika hopplöst) i en annan man än den hon är gift med. Det finns inga som älskar varandra.
De handlar alla om en överklass som inte längre har några inkomster, som lever på ett gods och isolerar sig från världen. De lever kvar i det förgångna och kan inte sägas vara lyckliga...

Jag gillade dramatens uppsättning. Man måste ha ordentligt med rekvisita för att en pjäs som denna skall komma till sin fulla rätt. I alla fall i Sverige, det skall kännas ryskt. Jag såg Måsen i Moskva för ett år sedan drygt och den var genial, just för att det var en fröjd att inte bara höra utan att se de antika stolarna - och de skira gardintyget fladdra när scenen snurrade...

Onkel Vanja slutar dramatiskt och känns fortfarande modern.

Genomläst

Kom bilen väntar

På Elverket hölls ikväll en läsning av Jurij Klavdievs pjäs Kom bilen väntar från 2003. Det är en pjäs om två kvinnor i tjugoårsåldern som lever i en liten håla i dagens Ryssland. Tillsammans med skådespelarna, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas Rothlin Svensson, och Filip Alexandersson har regissören Martin Rosengarten läst pjäsen med utgångspunkten att texten också skall kännas central för en svensk publik. Det gör den.
Huvudpersonerna, Julia och Masja diskuterar livets mening. Masjas slutsats är att hon vill ta livet av sig för att se denna. Livet är trädet Yggdrasil, och för att se hur det ser ut, måste vi falla som löv från trädet, ligga på någons sko, mot en bilruta, och ruttna för att se trädet utifrån. Masjas determinism att dö, ser Julia som ett tillfälle att istället födas på nytt. Hon har länge levt med stora frustrationer och längtar mest av allt att döda alla som står i hennes väg. Just detta tema, att skapa sina egna myter, egna religioner och själv svara på livets gåtor är centralt i Klavdievs författarskap.
Efter föreställningen berättade teaterkritikern Pavel Rudnev från Moskva, om detta tema och dramatikerns bakgrund. Jurij Klavdiev, menar Rudnev, ser detta ständiga sökande efter nya religioner, denna längtan efter tro, som skadlig. Han menar att efter åttio år av ateism, sker inget andra dop i Ryssland. Detta är dock omdiskuterat då det finns de som hävdar motsatsen. Det finns en längtan efter religion, och många omfamnar då just den gamla ortodoxa kristendomen. I Klavdievs pjäser blir karaktärerna själv offer för myterna. I Kom bilen väntar, går inte Julia hela vägen i sitt utspel, och blir istället själv misshandlad och våldtagen. Det går inte att göra någonting halvdant.
Julias monolog, där hon beskriver sin frustration och hur hon ser våldet som utlösande och befriande är skrämmande aktuellt idag. Efter skolskjutningar, så nära som Finland.
Sensmoralen, enligt Klavdiev, är ett gammalt ryskt ordspråk, kulan hittar alltid den skyldige.

Jurij Klavdiev är en av trettiotalet idag framstående ryska dramatiker. Han sätts flitigt upp på mindre teatrar både hemma och i väst. Trenden i rysk dramatik den senaste 15 åren tycks vara denna självrannsakan med mindre tyngd på politik. Istället är teatern ett angrepp på människorna själva och samhällets orättvisor.

En Praktisk Teater

Teater Praktika

När jag i höstas vandrade runt i mina favoritkvarter runt Bolsjaja Sadovaja gatan i centrala Moskva stötte jag på Teater Praktika. Detta område kring Patriarkens damm är mest känt för att Bulgakov bodde runt hörnet. Idag är hans lägenhet ett ideellt drivet museum med ett tillhörande mysigt café. Vid en tvärgata rakt in från stora Bolsjaja Sadovaja ligger ett mycket franskt boulangeri. I Ryssland kan nämnas, säljs det mest i kg eller gram, vodka som bakverk. Det är bara att peka på vilken bit du vill ha, och så får du biten i en påse efter att gumman vägt den. De wienerbröd jag köpte där måste vara de läckraste (dyra, men absolut inte dyrast) i hela Moskva. Att boulangeriet slagit upp just här är resultatet av att alla exilfransmän funnit sig till ro här borta. I andra delar av staden hittar man oftast ett par engelska gratistidningar när man går in på caféerna, här hittar du istället franska och ryska.

Vidare in mot dammen ligger Moderna Museét vid Jermolaevskij. Museét är en av Moderna Museéts filialer och ligger på Jermolaevskij gränd. Jag var där dagen innan jag åkte ifrån Moskva, men hade inte tidigare lagt märke till det trots att jag strosat här så många gånger. Den ryska konstgruppen AES+F som besökte kulturhuset nyligen ställde just då ut här. De föll mig inte i smaken med sitt stiliserade våld och retuscherade målningar.
Något som på ett sätt föll mig i smaken var dock Teater Praktika. Teatern, och inte föreställningen jag såg. Nebozjiteli, de som bor i himmelen (eller stjärnor som de anspelade på).


Det var för mycket monitorer och artificiella ljud. Låt Teater vara Teater!
Men det är synd att klandra dem. Teater Praktika är nämligen en ganska okonventionell teater bland Moskvas alla klassiska och traditionella teatrar. När jag fann teatern var den inne på sin andra säsong och nu den 7 oktober öppnar den fjärde. Praktika har bl a satt upp Sorokin, författaren som har varit i ropet under en tid nu. Han har gjort dig ett namn som en nydanare av det ryska språket, kanske främst för sina obseniteter. Men Teatern har också haft poesikvällar med Vera Pavlova, en mycket hyllad poetissa vars dikter mycket behagade en av mina ryska lärarinnor.

Teater Praktikas manifest lyder som så, att teatern skall orientera sig bland nya, aktuella pjäser, nya utrycksätt, dramaturger för att finna den moderna teaterns nya stilistik. Pjäserna skall vara skrivna under under de senaste tio åren och kan inkluderar såväl ryska som utländska författare. I bokhandeln, som består av ett fåtal utvalda böcker i hörnet fann jag en antologi av svenska dramatiker översatta till ryska. Bland dem Jonas Gardell, läs, inte Bergman (!). Senare sattes även en svensk pjäs up av Anders Duus, Nu är du Gud igen, vilken har satts upp även i Norge och i Tyskland.

Jag tycker om Teatern. Det känns som om den har lyckats med det den vill. Lokalerna är fullsatta, klientelet blandat, om än att det bara var ett ungt par jag frågade om vägen som kunde visa mig i rätt riktining när jag virrat bort mig för återbesöket. Praktika är intim, varken publikfriande eller elitistisk. De har helt enkelt fyllt ett tomrum, och fyllt ut det väl!