Stiljagi

Стиляги- De Stilfulla (egen övers.) av Valerij Todorovskij

Musikalen Stiljagi hade premiär i december men har inte blivit textad på engelska. Det är annars ett krav för att få vara med på den ryska filmfestiveln Kino Rurik nu i mars.
Det är annars en otroligt bra film jag rekommenderar alla ryskkunniga att se. En blandning av den gamla klassiska The Who-filmen Quadrophelia och den relativt nya Beatles-musikalen Across the Universe.

Filmen utspelar sig i mitten av femtiotalet i Moskva. Allt är grått, svart och monotont. Huvudpersonen MELS (förkortning för Marx, Engels, Lenin, Stalin) är medlem i kommunistiska ungdomsförbundet, men attraheras av gruppen stiljagi som lyssnar på jazz och klär sig i bjärta färger.

Mels köper nya kläder och köpslår med skumma män i gränder som förser honom med mönstrade skjortor och färglada slipsar.
Det handlar till en början just om jakten på en speciell flicka - hon som är svårast att få, men Mels inser att livet stiljagi leder är underbart. Mels byter namn till det mer anglofierade Mel och lär sig att svänga loss till piratkopierade vinylplattor (vilket han självklart alltid har en med sig i fickan). De är kopierade på gamla röntgen plåtar och tål att böjas.

Det är dock inte helt okomplicerat. Att köpa amerikanska plattor kunde leda till fängelse, och samhället såg inte på detta högförräderi - att se upp till ärkefienden USA - med blida ögon.

Musiken är underbar, jazz och folkmusik i en härlig blandning. Det går ju alltid att lyssna på musiken - även om man inte förstår språket!

SvD

Onkel Vanja

Sedan i höstas spelas Onkel Vanja, en riktig Tjechovklassiker, på Dramatens stora scen.

Ett svartsjukedrama och komedi. Om man nu ser komik i tragik och kan skratta åt andras olycka. Det kan i vart fall jag. För det är klart att man inte skrattar åt dem, för på det sättet beskriver inte Tjechov sina personligheter, utan vi skrattar snarare åt oss själva.

Onkel Vanja, Måsen, Körsbärsträdgården och i viss mån Tre Systrar har alla någonting gemensamt. Mannen är hopplöst förälskad i en gift kvinna, och en kvinna är förälskad (inte fullt lika hopplöst) i en annan man än den hon är gift med. Det finns inga som älskar varandra.
De handlar alla om en överklass som inte längre har några inkomster, som lever på ett gods och isolerar sig från världen. De lever kvar i det förgångna och kan inte sägas vara lyckliga...

Jag gillade dramatens uppsättning. Man måste ha ordentligt med rekvisita för att en pjäs som denna skall komma till sin fulla rätt. I alla fall i Sverige, det skall kännas ryskt. Jag såg Måsen i Moskva för ett år sedan drygt och den var genial, just för att det var en fröjd att inte bara höra utan att se de antika stolarna - och de skira gardintyget fladdra när scenen snurrade...

Onkel Vanja slutar dramatiskt och känns fortfarande modern.

Generation П

av Viktor Pelevin

П är P och står för Pepsi Generationen. Boken kom ut 1999 och är Viktor Pelevins tredje bok.

Huvudpersonen Tatarskij går från misslyckad poet till copywrighter. Det finns oändliga möjligheter inom reklambranchem då kapitalismen numera härjar fritt i Ryssland. Tatarskijs jobb är att omarbeta amerkanska och västerländska reklamkampanjer för att passa och attrahera den ryska publiken.

Tatarskij lämnas dock inte ifred av maffian, inom vilken han kommer få en betydande position, en något oväntad och absurd sådan.

Bokens underliggande tema handlar om Babels torn och det forna Babylon. Tatarskij heter Babilov i förnamn, eller Vavilov som på svenska bäst överenstämmer med Babilov, då Babylon heter Vavilon.

Pelevin är en mycket populär i Ryssland. Hans tidigare böcker har vridigt och vänt på konventioner och Omon ra sägs vara i magstarkaste laget språkmässigt.
Generation П, eller Homo Zapiens som den heter på svenska är inte direkt grotesk, men den är inte konventionellt skriven heller. Handlingen kretsar kring droger och hemska bakfyllor. Den är en intressant bok att läsa för dem som intresserar sig för hur den moderna ryska litteraturen kan se ut och vad denna generation vill ta avstånd ifrån.

Kino Rurik

Jag har engagerat mig i den ryska filmfestivalen Kino Rurik. Det är en festival som hålls varje år i Stockholm och Uppsala sedan 1999. Festivalens tanke, eller snarare syfte, är att främja och popularisera rysk film i Sverige. Den vänder sig alltså inte främst till ryssar bosatta i Sverige utan strävar efter att nå en bred publik. Alla filmer är textade på engelska och de vill visa att rysk film inte behöver vara lika svår som Tarkovskij.

Kino Rurik är den enda festivalen i sitt slag i Europa. Visst visas rysk film, men det finns ingen festival som specialiserar sig enkom på just rysk film. Stockholms Internationella filmfestival hade Spotlight rysk film nu senast och det var lyckat. Rysk film når ut, men det har inte hänt över en natt utan det beror mycket på dagens distributionsmöjligheter och teknik såsom internet och DVD vilket leder till att tillgängligheten ökar.

Filmer som har visats under åren är bland andra:

"The Cuckoo" av Alexander Rogozhkin
"Day of the Full Moon" av Karen Shakhnazarov
"Envy of the Gods" av Valdimir Menshov
"Dreaming of Space" av Alexej Uchitel
"Italianetz" av Andrej Kravchuk
"The Actress (Artistka)" av Stanislav Govorukhin

För hela listan se festivalens hemsida

Kino Rurik firar tio år 18-29 mars! Boka in det redan nu.

Döden och Pingvinen

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov

Det var med denna bok Andrej Kurkov slog igenom nationellt. Efter att ha läst hans senaste, skruvade bok, förstår jag att han utvecklats en hel del sedan Döden och pingvinen kom ut första gången 1996. Handlingen och intrigerna blir mer skruvade för var bok.
I Döden och Pingvinen får huvudpersonen Viktor jobb på en av stadens tidningar. Innan har han hakat sig fram på ströjobb genom att sälja sina små noveller till olka tidningar. Det fasta jobb han nu får består i att skriva dödsannonser – och vara ute i god tid, innan personen i fråga är död. Historien innehåller ett par spänningsmoment och ledtrådar, men det är absolut ingen deckare.
Pingvinen Misja är Viktors enda vän. Han erbjöd sig att ta hand om honom då djurparken inte längre hade råd att mata alla sina djur. Pingvinen ger ett något missvisande intryck i titeln av att vara central i berättelsen. Misja är dock perifier, känns mer inslängd för effekten av att ha en pingvin i vardagsrummet.
Den ryska orginaltiteln lyder Picnic på isen, och anspelar mer på Viktor och vad bokens kärna är. Ensamhet. Viktor får nya vänner i boken, till och med en slags familj - en vän med vilken han åker ut för att ha picnic på isen.
Slutet tål inte att avslöjas, men som helhet är dock boken läsvärd, lättsam och ger ändå en bild av en populär ukrainsk författare och vardagen i Ukraina och hinner också med att spegla även vissa ryska folkliga traditioner.

SvD

3 extra trevliga saker att göra i Moskva

Gå på Cirkus - ett gammalt hederligt nöje. I Moskva finns det ett flertal permanenta cirkusar. Mitt emot Universitetet är en.

Fika - nästan alla cafér har WiFi. Självklart finns alla de ryska kedjorna som Shokoladnitsa och Koffe xaus, men min favorit, nyöppnad (då), i stadsdelen Arbat - Starbucks. Det är så lyckat att öst möter väst och får en prägel av öst på sig.



Bokfrossa - det finns en uppsjö med bokhandlare i Moskva. De största är öppna till sent på kvällen, och andra såsom Bookberri är öppna dygnet runt. Utbudet varierar också kraftigt från bohandel till bokhandel, och lika så priset. Men det är alltid billigt. Pocketbokpriser på inbundna böcker och motsvarande prisrelation till pocket. I Moskva går det dessutom alltid att hitta böcker på engelska. Om inte annat är en vacker inbunden bok alltid en fin souvernir...



För den som vill ha fler tips

Journalisten är död, på mer än ett sätt

Varför passar inte demokrati i Ryssland?

Journalistens roll i Ryssland är inte alls den samma som i väst. Svaret ligger i ryska och sovjetiska traditioner där auktoriteten inte ifrågasätts.

Dimitrij Strovskij är professor i journalistik vid universitetet i Jekaterinburg. Det är staden vid Uralbergen som kanske är mest känd för att Jeltsin var verksam där innan han tog över Kreml. Han är inte bara en lysande retoriker, utan inleder sin föreläsning med att sätta sig ned vid pianot utanför. Med sin starka, mörka stämma sjunger han ett par sovjetiska sånger. Detta visar sig vara mer än en simpel excentricitet. Han vill med detta belysa hur sånger, propaganda och gamla traditioner lever kvar.

Journalistiken, vad har då den för roll i det hela? Dimitrij, eller Dima, går så långt som att säga att journalisten inte finns i Ryssland. Han representerar och jobbar för en yrkeskår som inte finns. Det han menar är att den etik, den roll journalisten i väst har, att granska objektivt – inte finns i Ryssland. ”De lyfter inte fram orättvisor. Deras roll är istället att vara spirituella uppfostrare. De skall inte granska samhället, utan hjälpa det.”
Det budskap de sovjetiska sångerna bar, är i allra högsta grad fortfarande aktuella idag. Soldaterna som sången handlade om, beskrevs med samma ord, som ryska medier idag beskriver sina soldater.

Dima, fortsatte sedan att berätta att han någon gång per år haffar ett par studenter i korridoren och ger dem musiklektioner. ”Ja, inte musiklektioner, jag är ingen musiker, men jag föreläser för dem, och lär dem sånger. Det är för att de skall få användning för sångernas gamla budskap.”

De huvudpunkter som styr ryssarnas tänkande, går alla ut på att det ryska folket alltid varit styrt uppifrån. De har alltid varit en massa, ett kollektiv, som snarare än att följa lagarna, instiftade uppifrån, lyssnar på samvetet och moralen. Det är viktigt att påpeka att förnuftet dock aldrig råder. Dima hänvisade till den ortodoxa kyrkan. Det är inte lönt att söka svar, att ifrågasätta vare sig religionen eller samhället.

Trots att kyrkan varit förtryckt under hela sovjettiden, lever dess traditioner kvar. Det Dima talar om, det djupt rotade medvetandet – kollektivet först, ett välkomnande av kriser, stoltheten, anpassningen till stora omvälvningar – beskriver det som också kan kallas den ryska själen, den ryska identiteten. Just stoltheten över det lilla och detta accepterande av livet leder in på problemetiken kring öst kontra väst. Västerliga värderingar har inte alltid en motsvarighet i Ryssland. Dima tar ett exempel. ”Väst hävdar att Ryssland inte erkänner de mänskliga rättigheterna. Det är komplicerat då ryssar helt enkelt ser lidande utifrån en annan vinkel. De löser till exempel ett problem – att ge människor jobb och ett tak över huvudet. Ryssarna kämpar mot andra orättvisor och ser andra problem. Jag vill inte säga att jag håller med, men det är ett sätt att förklara det.”

I sitt arbete som journalist på 80-talet var Dima med om hur artiklar, för att journalistiken skulle representera hela samhället, var tvungna att vara skrivna av lika så bönder som arbetare. Denna representation av folket bestod i att yrkesverksamma journalister skrev artiklar – och satte någon annans namn på dem.

Censuren var länge både förebyggande, och lagstiftad. Den förebyggande var inte alls legitim (utvisning, m.m.), men var ett medel för staten att förhindra att fel åsikter och fakta publicerades. Idag är censuren lika mycket självcensur. I det klimat som råder, där journalister blir mördade, upprepade gånger per år, är det enda sättet att överleva.
Dimas hävdar, med traditionerna som stöd, att Ryssland inte anpassar sig till demokratin för att de aldrig levt i någon. ”De litar mer på auktoriteten än på sig själva. De röstar med hjärtat hellre än med hjärnan, och att journalistens roll inte är den, likt i väst, som granskar denna auktoritet”.

SVD - Satsning på kunskap om Ryssland