Kristus är uppstånden - sannerligen uppstånden

Påskafton och påskmässa i Danilovklostret i Moskva. Ett par bilder tagna med mobilkameran.

Solen sken över alla kyrkor (kyrka vid Tretjakovgalleriet)

Under dagen kommer folk för att få sina kulitj (en sockerkaksliknande rund glaserad kaka med russin i) och annan mat välsignad.

Bord ställs upp och prästerna går i omgångar runt bordet och välsignar maten med heligt vatten de har förberett i templet i mitten.

Påskmässan varar från 11 på kvällen och hela natten. Lite innan midnatt går prästerna i procession runt kyrkan och kommer tillbaka med orden "Kristus är uppstånden" och mässbesökarna svarar "Kristus är uppstånden - sannerligen uppstånden!"

Alla får inte plats i kyrkan. En del får stå i dörren. I alla kyrkor runt om i stan står gamla tanter i flera timmar, uppfyllda av högtiden och sina böner. Andra tittar in i kyrkan under en kortare tid och många sätter sig efter ett tag på bänkarna utanför.

Just vid Danilovskijklostret finns två kyrkor. En mindre och en större. Båda höll mässa samtidigt, och över hela klostergården ljuder mässan från högtalare uppsatta utanför kyrkorna.

Kören är professionell och dirigenten håller titt som tätt upp stämgaffeln mot örat. Två körer står på varsin sida av altaret där ett par präster och en biskop står med ryggen mot församlingen och mässar med uppåtstigande tonfall. Körerna avlöser mässandet med sina klangfulla, flerstämmiga psalmer. Och så håller det på i timmar.

I den tätt packade kyrkan böjer sig mässbesökarna fram och bugar samtidigt som de gör korstecknet på givna signaler. En del gör det långsamt och eftertänksamt, andra flera gånger, snabbt och intensivt, efter varandra. Alla vet också när de skall svara prästen med "Christus Voskresen" - Kristus är uppstånden.

Dagen efter i tunnelbanerulltrappan ger oss högtalarutroparen ett Christos voskresen efter alla förmaningar om att ta det lugnt i rulltrappan och att inte lämna sina väskor utom synhåll.

Tillbaka i Moskva

nu är jag i Moskva. Jag kommer fortsätta skriva här, men det som mer handlar om det dagliga livet hamnar här: http://stunderimoskva.blogspot.com

Finns visst på alla bokbloggar

Jag har inte varit någon stor läsare av bokbloggar. Mest för att jag inte tyckt att jag hittat någon intressant, men det har jag visst nu(tack Dolly)! http://www.bokhora.se/blog/author/helena/ och de andra är jätteroliga att läsa. Just för att de har så tydliga profiler med vad de gillar - det gillar jag! Därför tänkte jag också presentera mig lite:

Som läsare är jag: periodare. Ibland läser jag två böcker på en vecka, ibland en på två månader. Jag blir alltid så tom när jag läst en bra bok, och måste påbörja en fem böcker innan jag hittar en ny att försjunka mig i. Gillar att läsa drama och prosa.

Som bloggare är jag: försöker vara kreativ. Försöker hålla mig till det slavofila hållet. Därför blir det svårt att blogga när jag inte har läst en rysk bok, sett en rysk film eller lärt mig något nytt om livet i öster.

Senast lästa bok: "Antikvariat Kalebass" av Peter Glas.

Senast påbörjade bok: "American Gods" av Neil Gaiman. Tycker att han påminner om Haruki Murakami som jag älskar!

Senast köpta bok/böcker: "American Gods". Annars köper jag sällan böcker, lånar mest på Bergshamras trevliga och välsorterade bibliotek.

Favoritdeckarförfattare: Donna Tartt, om det räknas.

Jag läser allt av: Joyce Carol Oates, Dostojevskij, Tjechov, J.D Salinger (hörde att det kanske kommer att släppas en massa färdigskrivna manuskript nu när han är död!), Haruki Murakami, Witold Gombrowicz, J.K Rowling och Paul Auster måste jag gräva djupare i..

Jag läser helst inte (genre/författare): trodde att jag inte läste fantasy och Sci-fi, men det är väl svårt att dra gränsen?

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Jag läser inte fackböcker! Om jag inte pluggar. Då letar jag febrilt. Just nu letar jag efter böcker om Code-Switching.

Förutom svenska läser jag gärna: helst och bara på orginalspråk om det är en engelsk/amerikansk författare. Är det en ryss så s udovolstviem...

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: alltid omöjligt att ha en "att läsa lista". Jag har ingen aning vad jag skall läsa efter American Gods. Det är en av anledningarna till att jag älskar tjocka böcker och de med uppföljare.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: inte den blekaste...

När jag går på antikvariat letar jag alltid: efter klassikerna. Penguinböcker känns alltid som en kvalitetsstämpel

Jevgenij Grisjkovets

Första gången jag såg dramatikern och skådespelaren Evgenij Grisjkovets var 2007. Det var i oktober och jag satt på ett internetkafé i Moskva mitt i natten. Det var en inspelning av hans pjäs Planeta.

Då var jag måttligt förtjust. Men pjäsen växte, och jag kom hela tiden tillbaka till den i tankarna. Jag laddade ned inspelningen själv, och såg den en gång till. Sen såg jag en annan av hans pjäser Hur jag åt en hund.

Det roliga var att efter ett tag förstod jag att jag kände igen denne Grisjkovets. Jag hade läst hans debutbok Skjortan den våren. En klasskamrat hade kommit hem från en semester i Moskva, hade tittat in på en bokhandel och låtit expiditen rekommendera honom en bok. "Han är hetast i Ryssland just nu" eller något likande hade hon sagt.

Paul kom tillbaka från semester och hade boken med sig till lektionen. "Ni måste bara läsa den här!".

Jag lånade den och läste den. Jag har den fortfarande kvar...

Då var jag inte helt såld. Visst, det var en trevlig bok, men inte så mycket mer.

Sålunda gick det upp för mig, i studentrummet i Moska att Girsjkovets inte var en helt ny bekanskap.

Förra året var jag inne lite hastigt på Grisjkovets blogg, men tyckte mest att det var ett stort sjok av text utan vare sig blankrader eller punkter. Började aldrig följa bloggen.

Så nu i veckan hittade jag hans samlade pjäser i en bok i bokhyllan. Jag erinrade mig att jag köpt den på en liten bokaffär nära universitetet.

Jag läste pjäsen Stad. Den handlar om Hon och Han. Jevgenij Grisjkovets låter grälen, missförstånden, upprepningarna och vankelmodet hos karaktärerna bli poesi. Det finns så mycket inbäddat i den vardag Grisjkovets beskriver.

Jag känner att gamle Jevgenij smyger sig på mig, och rätt som det är kommer jag vara hopplöst fast i hans texter.

Stalins kossor

av Sofi Oksanen

Anna, Katariina och Sofia. Dotter, mor och mormor. I Stalins kossor vecklas deras historier upp sig. Anna är kombinerad bulimiker och anorektiker, hon både svälter sig och hetsäter. Katariinas lever i Estland på 70-talet förälskar sig i en finne. Sofia är med under kollektiviseringen av jordbruket på 40-50-talet. Hon tvingas avstå från sin egen ranson mat för att det över huvudtaget skall räcka till resten av familjen. Allt för att produktionen på varje kolchos skall uppnå kvoten för femårsplanerna.

I denna släktkrönika över tre generationers kvinnor tecknas en bild av ett älskat Estland - som alla längtar bort ifrån. Och över skammen att vara est.

Lättsmält och intressant läsning. Det enda som stör är övertydligheten, det repetitiva. Anna och Katariina åker gång på gång mellan Estland och Finland sedan Katariina gift sig med finnen. Varje gång inpräntas hur utländska, finska varor är hårdvaluta i Estland. De reser med sina kappsäckar fulla till bristningsgränsen stoppade med vita gymnastikskor och jeans. Bilden av Estland blir tillslut färjan mellan Tallin och Helsingfors - inte så mycket mer.

Lägerskildringar

Andningsgunga av Herta Müller

Detta är historien om den tysk-rumänske poeten Oskar Pastior. Hans bakgrund är lik Herta Müllers - han var en del av den ständigt förföljda tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. I slutet av andra världskriget skulle tyskarna i Rumänien straffas för de oförätter Tyskland ställt till med. Oskar Pastior sändes därför till ett arbetsläger i Ukraina.

Boken kom ut förra året. Från början var det tänkt att Müller och Pastior skulle skriva den tillsammans, men han hann gå bort 2006 innan romanen riktigt påbörjats. Müllers berättelse bygger på hans anteckningar.

Berättelsen är en studie i detaljer. Detaljer såsom hur de olika kolsorterna luktade, hur man skyfflade dem på bästa sätt och den omöjliga cementen.

"Sedan fyllde man i blandningen med skyffeln och tryckte med hävstången tills stenen och brädan tryckte sig uppåt i pressformen. Sedan måste man gripa brädan från båda sidor och bära iväg den till torkområdet, balanserande och med dansande steg." (s. 147)

Varje iakttagelse är beskriven med största möjliga närvaro. Livet på lägret bestod av arbete och ständig hunger. Denna ständigt närvarande hunger, eller "hungerängel" tycks skärpa varje sinne. Och varje moment i arbetet är metodiskt genomfört och genomtänkt. Allt för att skapa någon slags mening med tillvaron.

Har man läst någonting annat av Herta Müller känner man igen språket. De poetiska liknelserna, tingens centrala plats och det fragmentariska, ibland inte kronologiska, narrativet.

Men "Andningsgunga" är mycket mer en sammanhängande berättelse. Kapitlen är däremot tematiska snarare än kronologiska.

Det är intressant att dra en paralell till Alexander Solsjenitsyns odödliga klassiker "En dag i Ivan Denisovitjs liv". En kort roman om den sjuke Ivan Denisovitj som genomlider sin sista dag i lägret. Här anas direkt att detta inte är en speciell dag, det är en dag PRECIS som alla andra dagar.

Oskar Pastior spenderar fem år i lägret. Tiden går och kriget hinner sedan länge ta slut. Men allt det som händer på dessa fem år är bara en lång, ändlös dag.

Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen

av Slavenka Drakulic

Denna novellsamling handlar inte så mycket om livet

under kommunismen, som om livet efter.

Nästan varje novell berättas av ett djur. En diktators papegoja, en generals katt eller en mus på ett museum. De berättar inte så mycket om sig själva, utan får berätta någon annans historia.

Musen på kommunistiska muséet berättar städarens historia. Hur denne, under kommunismen bodde bra och levde ett sorgefritt, om än bundet liv.

Berättaren vänder sig genom brev eller monologer direkt till läsaren eller mottagaren. Kommunismen i Tjeckoslovakien, Polen, Albanien och Rumänien beskrivs lätt och ledigt. Med sin övertydlighet går berättelserna från att vara fabler - till att inte vara det. Historierna är inte gåtfulla, men humoristiska. Djuren är i allra högsta grad mänskliga. Genom dem upptår en distans till mänskligheten och de brott människorna har begått.

Slavenka Drakulic skrev boken på engelska, vilket jag tror är anledningen till det övertydliga berättandet. För inte skriver man en bok om kommunismen för dem som genomlevt/upplevt den på ett så outeslutande sätt?

Slavenka Drakulic står här i bjärt kontrast till Herta Müller. Herta Müller är desto mer uteslutande, förklarar inte eller hävdar sanningar. Mer om Müller snart när jag läst en tredje bok!