Lägerskildringar

Andningsgunga av Herta Müller

Detta är historien om den tysk-rumänske poeten Oskar Pastior. Hans bakgrund är lik Herta Müllers - han var en del av den ständigt förföljda tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. I slutet av andra världskriget skulle tyskarna i Rumänien straffas för de oförätter Tyskland ställt till med. Oskar Pastior sändes därför till ett arbetsläger i Ukraina.

Boken kom ut förra året. Från början var det tänkt att Müller och Pastior skulle skriva den tillsammans, men han hann gå bort 2006 innan romanen riktigt påbörjats. Müllers berättelse bygger på hans anteckningar.

Berättelsen är en studie i detaljer. Detaljer såsom hur de olika kolsorterna luktade, hur man skyfflade dem på bästa sätt och den omöjliga cementen.

"Sedan fyllde man i blandningen med skyffeln och tryckte med hävstången tills stenen och brädan tryckte sig uppåt i pressformen. Sedan måste man gripa brädan från båda sidor och bära iväg den till torkområdet, balanserande och med dansande steg." (s. 147)

Varje iakttagelse är beskriven med största möjliga närvaro. Livet på lägret bestod av arbete och ständig hunger. Denna ständigt närvarande hunger, eller "hungerängel" tycks skärpa varje sinne. Och varje moment i arbetet är metodiskt genomfört och genomtänkt. Allt för att skapa någon slags mening med tillvaron.

Har man läst någonting annat av Herta Müller känner man igen språket. De poetiska liknelserna, tingens centrala plats och det fragmentariska, ibland inte kronologiska, narrativet.

Men "Andningsgunga" är mycket mer en sammanhängande berättelse. Kapitlen är däremot tematiska snarare än kronologiska.

Det är intressant att dra en paralell till Alexander Solsjenitsyns odödliga klassiker "En dag i Ivan Denisovitjs liv". En kort roman om den sjuke Ivan Denisovitj som genomlider sin sista dag i lägret. Här anas direkt att detta inte är en speciell dag, det är en dag PRECIS som alla andra dagar.

Oskar Pastior spenderar fem år i lägret. Tiden går och kriget hinner sedan länge ta slut. Men allt det som händer på dessa fem år är bara en lång, ändlös dag.

Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen

av Slavenka Drakulic

Denna novellsamling handlar inte så mycket om livet

under kommunismen, som om livet efter.

Nästan varje novell berättas av ett djur. En diktators papegoja, en generals katt eller en mus på ett museum. De berättar inte så mycket om sig själva, utan får berätta någon annans historia.

Musen på kommunistiska muséet berättar städarens historia. Hur denne, under kommunismen bodde bra och levde ett sorgefritt, om än bundet liv.

Berättaren vänder sig genom brev eller monologer direkt till läsaren eller mottagaren. Kommunismen i Tjeckoslovakien, Polen, Albanien och Rumänien beskrivs lätt och ledigt. Med sin övertydlighet går berättelserna från att vara fabler - till att inte vara det. Historierna är inte gåtfulla, men humoristiska. Djuren är i allra högsta grad mänskliga. Genom dem upptår en distans till mänskligheten och de brott människorna har begått.

Slavenka Drakulic skrev boken på engelska, vilket jag tror är anledningen till det övertydliga berättandet. För inte skriver man en bok om kommunismen för dem som genomlevt/upplevt den på ett så outeslutande sätt?

Slavenka Drakulic står här i bjärt kontrast till Herta Müller. Herta Müller är desto mer uteslutande, förklarar inte eller hävdar sanningar. Mer om Müller snart när jag läst en tredje bok!

Med livet som insats

"Några av begravningsgästerna går ner en trappa för att genom ett titthål se hur kistan med sitt innehåll förvandlas till aska – allt, utom metallbeslagen på Majakovskijs skor, som mycket riktigt visade sig vara slitstarkare än poetens hjärta." ur Med livet som insats. De flesta känner till futuristpoeten Vladimir Majakovskijs sista öde. Men under lång tid låg mycket ur hans biografi i det fördolda.

Jag hade inte läst mer än några rader av Majakovskij innan jag slog mig ned med Bengt Jangfeldts biografi Men livet som insats: Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.

Berättelsen om Majakovskijs liv tillhörde länge Sovjet. Det var en tillrättalagd berättelse. När Majakovskij kanoniserades 5-6 år efter sin död, valde man ut de politiskt korrekta dikterna. Dessa var bara en bråkdel av hans verk. Majakovskij skrev också djupa kärleksdikter och riktade kritik mot byråkratiseringen.

Med livet som insats porträtterars Majakovskij som en passionerad revolutionär och poet. Jangfeldt berättar historien om Majakovskijs ovanliga familj. Han förälskade sig i den med Osip Brik gifta – Lili Brik. Både Osip och Lili är betagna av Majakovskij dikter. Lili faller för honom efter att han deklamerat Ett moln i byxor.

Lili inleder en relation med Majakovskij, helt öppet och fortfarande gift med Osip. De lever alla tre tillsammans. Lili älskar Osip, men har förutom Majakovskij andra älskare. Även Majakovskij träffar andra kvinnor.

Bengt Jangfeldts historia tar sin början i en komlicerad kärleksaffär, men utvecklas sedan till att mer och mer spegla också det sovjetiska samhället. Makarna Brik och Majakovskij åtnjöt till en början privilegium. De kunde resa ut i Europa nästan fritt, och Brik hade alltid pengar att spendera. Men 20-talet övergår i 30-tal och Stalin stramar åt tyglarna för sovjetmedborgarna.

Majakovskijs grav på Novodevitjkyrkogården i Moskva

Många av Majakovskijs vänner klarade sig undan de politiska utrensningarna på trettiotalet. Detta tack vare att de ansågs vara så betydande tidsvittnen. Hade Majakovskij framställts som en kontrarevolutionär agitator (vilket han intet var, men ibland nästan tolkades såsom) hade de säkert inte skonats.

Biografin över Majakovskij är en utomordentlig skildring också av det tidiga Sovjets intelligentsia. En bok värd att läsas av alla dem som intresserar sig för rysk kulturhistoria – för att sedan intressera sig för Majakovskij.

Från Sapfo till Anna Achmatova

Efter att ha läst Sapfos Ode till en Lesbisk flicka kom jag genast att tänka på Vetjerom (På kvällen) av Anna Achmatova.

Så ljöd musiken i parken
Med en sådan obeskrivlig sorgsamhet.
De doftade friskt och skarpt av havet
Från de isbelagda ostronen där på fatet.

Han sa till mig "Jag är en trogen vän!"
Och rörde vid min klänning.
Så långt ifrån ett famntag
Var dessa snuddande händer.

Det är så man smeker en fågel eller katt,
Så ryttaren ser på en ståtlig häst...
Blott skrattade hans lugna blick
Bakom lätta gyllene fransar.


Och sorgsna fiolers stämma
Sjöng genom den täta dimman:
"Tacka nu himlen –
Att du med din älskade för första gången ensam är".
Achmatova 1913
(egen övers.)

Anna Achmatova skrev dikter om olycklig kärlek. Precis som Sapfo, har hon här förlorat någon hon älskar:

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Sapfo
(övers. Emil Zilliacus)

Det finns så många liknande symboler, eller ord och samma melankoliska, uppgivna stämning i de båda dikterna. De är också båda avlägsna. Sapfo rent fysiskt medan Achmatovas tankar tycks sväva och vara någon annanstans än just parken.

En man och en kvinna sitter vid varandra. Den älskade som beskrivs tillhör inte (längre?) poeten. I båda fallen är ljud, musik, och tonfall inkorprerade i dikten liksom skrattet också finns där.

Sapfo beskriver dock känslan likt eld som far genom kroppen – genom Achmatova går snarare en iskall rysning; symboliserad av isen på fatet och den tunga dimman som sänker sig.

Men det finns också en klen tröst i båda dikterna. Sapfo kan på håll betrakta flickan hon håller kär, och Achmatova får trots allt vara i sin älskades närhet.

Träda

Min blogg har legat i träda nu under sommaren. Snart är jag dock tillbaka med nya frächa idéer!

Under tiden rekommenderar jag boken The History of Love av Nicole Krauss. Handlingen utspelar sig i NY och kretsar kring den åldrade polske flyktingen Leo Gursky vars största rädsla är att bli bortglömt. Parallellt uppdagas hans förflutna delvis genom tonåringen Alma Singer – döpt efter alla huvudpersonerna i den obskyra boken The History of Love.

Anna Karenina

"Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek." ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)

I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte - erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij - bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.


Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?

Vita nätter

av Fjodor Dostojevskij

Denna lilla bagatell till bok har länge stått gömd i min bokhylla. Den är så liten att det inte är konstigt att man inte alltid ser den.

Det är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring till Sankt Petersburg. Huvudpersonen har inga nära vänner, och erkänner också sin sociala inkompetens. Precis som i Anteckningar från källarhålet följer vi en ensam man och tar del av hans ensamhet där världen är emot honom.

Vita nätter (1848) är inte fullt lika tragisk - eller filosofisk som Anteckningar från källarhålet. Det är snarare en historia om längtan, och en olycklig förälskelse utan bitterhet. Ett tema som ledde mig in på en omläsning av Anna Karenina...