Slavofilistiskt

Ny blogg

2010-10-13T13:37:00.001-07:00

För den litteraturintresserade bloggar jag numera (tillsvidare) med en vän på http://tvatradienbokskog.wordpress.com

En hyllning till den ryska romanen

2010-09-07T11:08:00.000-07:00

Sara Stridsbergs Darling river och Carl-Johan Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov är båda böcker som hyllar den ryska romanen. Stridsberg gör det genom att väva in Nabokov själv och hans romanfigur Lolita i handlingen. Det är verkligen inte en fortsättning på, eller en version av Lolitaromanen, men Lolita är närvarande i vissa scener som den som läst romanen kommer att känna igen. Drag från Nabokovs liv skymtar också då och då fram hos karaktärerna.

Carl-Johan Vallgrens roman känns så dostojevskiesque som en samtida roman kan bli. Språket och historien är renodlat in i minsta detalj i ett försök att nu i efterhand sälla sig till den ryska guldåldern. Ett uppdrag dömt att misslyckas. Men det är ändå en riktigt god bok. Handlingen sträcker sig över ett sekel. Början känns som tagen ur Dostojevskijs eget liv i St. Petersburg. Spelaren Rubashov (eller Rubasjov enligt svensk transkribering) reser vidare ut i Europa, men stämningen stannar vid sekelskiftets Ryssland. Vallgren är minutiös och korrekt i all historisk fakta och tycks lika beläst som den gemene svenske slavisten. Vilket han kanske också är? Men han tycks också lika entusiastisk och beläst vad gäller resten av Europa.

Jasnaja Poljana

2010-06-29T08:42:00.000-07:00

Åk till Lev Tolstojs gods i det lilla samhället Jasnaja Poljana utanför Tula för att känna historiens vingslag...

Med tåg från Kurskij vokzal i Moskva till Tula tar det tre timmar. Väl framme tar du trådbuss nr 5 och hoppar av vid Pedinstitut. Där byter du till buss 114 eller 117 och ber att få åka till Tolstojs Usadba. Väl framme går du in i skogen och över fälten tills du ser en parkeringsplats och ta-da du är framme.

Mur på vägen

Ingenting är ryskare än björkar - tycker ryssarna

Tolstojs hus

Hundkojan

Syster och jag

"Två träd som är kära i varandra"

Breda fält. Här gick Tolstoj runt och fascinerades av bönderna som slet i solen innan de satte sig ned i skuggan för att äta sitt enkla bröd

Alexandra Exter

2010-06-09T22:43:00.000-07:00

I fredags kväll fick jag ett sådant sug efter att gå på Moderna muséet här i Moskva -Mmoma. På lördagsmorgonen vaknar jag och slår på radion på Echo Moskvy som jag brukar. Helgens museummagasin har just börjat - och idag skall de tala om Alexandra Exter-utställningen på Mmoma! Jag skrattar till och ruskar på huvudet, vilket sammanträffande. Sedan bläddrar jag igenom Passport, en engelskspråkig tidning för exilcommunityt i Moskva - och är då inte månadens utställning just Exter? Det är då om inte förr som jag förstår att jag har ett sjätte sinne för kultur och vad som är värt att se... ...

Mmomas huvudbyggnad ligger på Petrovka i korsningen mot Strastnoj boulevard (M. Pusjkinskaja eller Tjechovskaja), men muséet har ett par filialer däribland den utmärkta på Ermolevskij vid Patriarkdammen. Mmoma kan dessutom skryta med att de har den trevligaste personalen; hjälpsam, pratsam, leende och lättsam. Det gäller alla från damen i kassan till muséevärden som sitter och vaktar salen. Har man inte lust att gå runt inomhus finns en lite mindre, men icke desto mindre trevlig, skulpturpark på innergården. En större skulprutpark hittar du utanför Nya Tretjakovmuseumet på Krymskij val.

Alexandra Exter var en av avantgardisterna jämte Kazimir Malevitj och Ljubov Popova i början av 1900-talet. Rysk konst under denna tid är den absoulta guldåldern i konsthistorien enligt min mening. Det tycks som att inga andra vågade bryta mot normerna, skala av, färglägga och uppfinna motiven på nytt och allt detta tillsammans med litteraturen. Utställningen belyser främst hennes design av scenkläder och scenografi för pjäser som sattes upp på Moskvas teatrar. Det är otroligt intressant att dessa modeller, målade i futurisktisk-kubistisk stil är menade att sys upp med sina böljande, fyrkantiga former.

Exter målade i en romantisk anda med exotiska motiv, såsom illustrationer i persiska sagoböcker. Andra motiv är hämtade från Shakespear och antiken - allt med en speciell kubistisk touch. Utställningen rekommenderas varmt till dem som har vägarna förbi - och den är absolut värd en omväg.

Tjechov!

2010-06-05T07:27:00.000-07:00

Ett besök på Tjechovs lantställe Melichovo utanför Moskva där han bodde ett par år på 1890-talet. Här skrevs bl.a. pjäsen Måsen och ett par andra kända noveller. När Tjechov inte skrev undehöll han vänner på gården eller tog emot byborna och behandlade dem för sina krämpor (helt gratis). Dessvärre blev Tjechov själv såpass dålig att familjen sålde godset när Tjechov ordinerades att bege sig till varmare breddgrader som Krim under vinterhalvåret.

Huset ovan fanns inte när Tjechov själv bodde där...

... och mycket var inte autentiskt..

.. men det fanns ändå förlagor att gå efter

Tjechovs sovrum

Huset med den lilla anlagda dammen framför där Tjechov gillade att fiska.

I torsdags var det urpremiär för dramatens nya uppsättning av Mats Eks version av Körsbärsträdgården här i Moskva på teatern Mossoveta. Handlingen var flyttad drygt hundra år fram i tiden - till en annan brytpunkt i rysk historia. Istället för de livegna slavarna som köpt sig fria handlade det nu om de nyrika vars föräldrar varit kolchosbönder. Ett djärvt drag att presentera för en rysk publik!

Rapp och välskriven dialog tillsammans med musik och dans gjorde föreställningen till något utöver det vanliga.

Bild Dramaten

Kuskovo

2010-05-30T09:59:00.000-07:00

Godset Kuskovo tilldelades fältmarsalk Sheremetjevo som slogd mot svenskarna vid Poltava (han har också gett namn åt en av Moskvas flygplatser) av Peter den Store. Sommarresidenset ligger idag i anslutning till tunnelbanan nästan längs ut i sydöstlig riktning vid metron Rjazanskij Prospekt. Men i slutet av 1700-talet var det ett sommarresidens långt ifrån staden.

Runt om godset ligger Kuskovo skogen som är en stor park med upptrampade leriga stigar med söndagslediga människor som passar på att grilla ute i naturen.

Godset är dock förvånandsvärt dåligt underhållet. I Ryssland brukar man annars prioritera bort genuinitet till förmån för en skinande fasad. Ryssarna fortsätter med sina Potjomkinkulisser. Man målar hellre staketen varje år istället för att välja en mer hållbar lösning. För omväxlingens skull är det skönt att se Kuskovo med sin flagnande färg och rostiga gångjärn.

En liten skivaffär på hörnet

2010-05-19T10:00:00.000-07:00

Alldeles vid Metron Trubnaja och innan Petrovskij Boulevarden ligger denna lilla trevliga film/bok/skivaffär "Den nya konsten". Trevlig, hjälpsam personal, välorganiserat med ett alternativt utbud av musik och film. Påminner om gamla goda Dolores i Göteborg.

Jag har gått förbi affären ett par gånger men aldrig gått in. Men så slog det mig att jag verkligen borde passa på att köpa rysk musik nu när jag är här - det är ju omöjligt att få tag på det på Spotify och mina dagar av nedladdad musik är sedan länge över.

Fångad i flykten

2010-05-15T00:14:00.000-07:00

Utställningen med Alexander Dejneka på Nya Tretjakovgalleriet lider mot sitt slut. Dejneka var en mycket uppskattad och betydande figur i rysk modernism. Han föddes i den ryska staden Kursk 1899 och dog i Moskva 1969. Utställningen på Nya Tretjakov visar ett brett spektrum av hans bilder och skulpturer.

Dejneka känns ärketypisk för hans målningar och skulpturer föreställande vältränade, atletiska idrottsmän. Den Sovjetiska drömmen. Sovjet satsade enormt på sina idrottare - och än idag är ryssarna kända för att träna hårt och har många framstående idrottare inom flera sporter (säkert var det just därför det blev ett sånt ramaskri i Ryssland när ryssarna floppade i vinterOS nu senast.)

Förutom skulptur och måleri har Dejneka smyckat Majakovskijtunnelbanestationen i Moskva med sina mosaiker. Även dessa med sportmotiv och lyckliga människor.

Bredden i Tretjakovsutställningen visar också, överraskande nog, krigsmålningar. Blodiga slag, förhörsruma och den enskilda människans tragiska öde i kriget.

En del visade också hans mer klassiska motiv, självporträtt och porträtt. En intressant kontrast uppenbarade sig mellan hans porträttering av kvinnorna i Paris och de hemmavid. En parisiansk kvinna sitter välklädd och avslappnad i en kaféstol. I tavlan bredvid arbetar de sovjetiska kvinnorna på ett bygge iklädda säckvävsfärgade oformliga klänningar med skärp i i midjan

Dejneka t.o.m. 23 maj

Nya Tretjakovsgalleriet

Krymskyj Val

M. Park Kultury, Oktjaberskaja

Segerdagen

2010-05-13T08:55:00.001-07:00

I söndags 9 maj var det 65 år sedan Det stora fosterländska kriget tog slut för ryssarna. I år var det största pådraget någonsin för att fira jubiléet. Snart finns det inga veteraner vid liv längre som kan stoltsera på Röda Torget.

Själv såg jag paraden från bron bakom Vasilijkatedralen på Röda Torget. Veckan innan såg jag pansarvagnarna som var med i paraden vid en övning. På Segerdagen var dock första gången jag såg militärplanen flyga över torget.

Dagarna innan, eller till och med flera veckan innan delades det ut segerdagsband. De är orangea- och svartrandiga - Helgonet Georgs färger. Varje bil, minibuss, handväska och håruppsättning tycks prydas av detta band. För fem år sedan presenterades bandet av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti och har nu blivit en tradition.

Här kommer ett par bilder från firandet:

En mycket liten brandsläckare på en mycket stor lastbil med mycket stora missiler

Det började med att helikoptrarna kom

Par efter par med dessa formationer flög över oss

Final

Moskvas årliga fotobiennal

2010-04-10T10:49:00.000-07:00

Bakom den nedlagda chokladfabriken Krasnyj oktjabr, Röd oktober, ligger Bröderna Lumiers Centrum för fotografi. Det består av två utställningssalar och ett bibliotek där man kan sätta sig och titta i fotoböcker och tidningar.

Runt om i hela Moskva pågår en fotobiennal. Vilka utställningar som pågår varierar - en del har hållt på sedan i mars, medan andra öppnar först nu.

Ikoner 1960 1980 heter denna utställning. De flesta av bilderna föreställer ryska filmstjärnor, regissörer och nationalsymboler såsom Jurij Gagarin.

Här nedan en bild på skådespelaren och regissören Nikita Michalkov (mannen med mustaschen känd bl.a. för filmen Brända av solen) i sin ungdom. Personligen lade jag speciellt märke till hans Fred Perry-tröja - de fanns troligtvis inte att köpa hemma i Ryssland under 70-talet.

Porträtten är avslappnade. Många är tagna under filminspelningar när Ikonen är i sitt esse - precis som Kasparov under en schackturnering:

Jurij Gagarin:

Flygplansingenjören Andrej Tupolev i ett Tupolev - 144 plan:

Hundarna Belka och Strelka kommer tillbaka efter en färd i rymden:

Anatolij Karpov briljerar:

Det är en mycket intressant utställning som ger många ryska historiska personer ett ansikte. Bilderna tål också att betraktas utan att vara införstådd i rysk populär- och samtidskultur.

4 mars - 19 maj

Tsentr fotografii imeni bratiev Ljomier

Bolotnaja naberezjnaja 3/1

Kristus är uppstånden - sannerligen uppstånden

2010-04-05T09:07:00.000-07:00

Påskafton och påskmässa i Danilovklostret i Moskva. Ett par bilder tagna med mobilkameran.

Solen sken över alla kyrkor (kyrka vid Tretjakovgalleriet)

Under dagen kommer folk för att få sina kulitj (en sockerkaksliknande rund glaserad kaka med russin i) och annan mat välsignad.

Bord ställs upp och prästerna går i omgångar runt bordet och välsignar maten med heligt vatten de har förberett i templet i mitten.

Påskmässan varar från 11 på kvällen och hela natten. Lite innan midnatt går prästerna i procession runt kyrkan och kommer tillbaka med orden "Kristus är uppstånden" och mässbesökarna svarar "Kristus är uppstånden - sannerligen uppstånden!"

Alla får inte plats i kyrkan. En del får stå i dörren. I alla kyrkor runt om i stan står gamla tanter i flera timmar, uppfyllda av högtiden och sina böner. Andra tittar in i kyrkan under en kortare tid och många sätter sig efter ett tag på bänkarna utanför.

Just vid Danilovskijklostret finns två kyrkor. En mindre och en större. Båda höll mässa samtidigt, och över hela klostergården ljuder mässan från högtalare uppsatta utanför kyrkorna.

Kören är professionell och dirigenten håller titt som tätt upp stämgaffeln mot örat. Två körer står på varsin sida av altaret där ett par präster och en biskop står med ryggen mot församlingen och mässar med uppåtstigande tonfall. Körerna avlöser mässandet med sina klangfulla, flerstämmiga psalmer. Och så håller det på i timmar.

I den tätt packade kyrkan böjer sig mässbesökarna fram och bugar samtidigt som de gör korstecknet på givna signaler. En del gör det långsamt och eftertänksamt, andra flera gånger, snabbt och intensivt, efter varandra. Alla vet också när de skall svara prästen med "Christus Voskresen" - Kristus är uppstånden.

Dagen efter i tunnelbanerulltrappan ger oss högtalarutroparen ett Christos voskresen efter alla förmaningar om att ta det lugnt i rulltrappan och att inte lämna sina väskor utom synhåll.

Tillbaka i Moskva

2010-03-05T23:45:00.000-08:00

nu är jag i Moskva. Jag kommer fortsätta skriva här, men det som mer handlar om det dagliga livet hamnar här: http://stunderimoskva.blogspot.com

Finns visst på alla bokbloggar

2010-02-19T03:02:00.001-08:00

Jag har inte varit någon stor läsare av bokbloggar. Mest för att jag inte tyckt att jag hittat någon intressant, men det har jag visst nu(tack Dolly)! http://www.bokhora.se/blog/author/helena/ och de andra är jätteroliga att läsa. Just för att de har så tydliga profiler med vad de gillar - det gillar jag! Därför tänkte jag också presentera mig lite:

Som läsare är jag: periodare. Ibland läser jag två böcker på en vecka, ibland en på två månader. Jag blir alltid så tom när jag läst en bra bok, och måste påbörja en fem böcker innan jag hittar en ny att försjunka mig i. Gillar att läsa drama och prosa.

Som bloggare är jag: försöker vara kreativ. Försöker hålla mig till det slavofila hållet. Därför blir det svårt att blogga när jag inte har läst en rysk bok, sett en rysk film eller lärt mig något nytt om livet i öster.

Senast lästa bok: "Antikvariat Kalebass" av Peter Glas.

Senast påbörjade bok: "American Gods" av Neil Gaiman. Tycker att han påminner om Haruki Murakami som jag älskar!

Senast köpta bok/böcker: "American Gods". Annars köper jag sällan böcker, lånar mest på Bergshamras trevliga och välsorterade bibliotek.

Favoritdeckarförfattare: Donna Tartt, om det räknas.

Jag läser allt av: Joyce Carol Oates, Dostojevskij, Tjechov, J.D Salinger (hörde att det kanske kommer att släppas en massa färdigskrivna manuskript nu när han är död!), Haruki Murakami, Witold Gombrowicz, J.K Rowling och Paul Auster måste jag gräva djupare i..

Jag läser helst inte (genre/författare): trodde att jag inte läste fantasy och Sci-fi, men det är väl svårt att dra gränsen?

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Jag läser inte fackböcker! Om jag inte pluggar. Då letar jag febrilt. Just nu letar jag efter böcker om Code-Switching.

Förutom svenska läser jag gärna: helst och bara på orginalspråk om det är en engelsk/amerikansk författare. Är det en ryss så s udovolstviem...

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: alltid omöjligt att ha en "att läsa lista". Jag har ingen aning vad jag skall läsa efter American Gods. Det är en av anledningarna till att jag älskar tjocka böcker och de med uppföljare.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: inte den blekaste...

När jag går på antikvariat letar jag alltid: efter klassikerna. Penguinböcker känns alltid som en kvalitetsstämpel

Jevgenij Grisjkovets

2010-02-15T05:41:00.000-08:00

Första gången jag såg dramatikern och skådespelaren Evgenij Grisjkovets var 2007. Det var i oktober och jag satt på ett internetkafé i Moskva mitt i natten. Det var en inspelning av hans pjäs Planeta.

Då var jag måttligt förtjust. Men pjäsen växte, och jag kom hela tiden tillbaka till den i tankarna. Jag laddade ned inspelningen själv, och såg den en gång till. Sen såg jag en annan av hans pjäser Hur jag åt en hund.

Det roliga var att efter ett tag förstod jag att jag kände igen denne Grisjkovets. Jag hade läst hans debutbok Skjortan den våren. En klasskamrat hade kommit hem från en semester i Moskva, hade tittat in på en bokhandel och låtit expiditen rekommendera honom en bok. "Han är hetast i Ryssland just nu" eller något likande hade hon sagt.

Paul kom tillbaka från semester och hade boken med sig till lektionen. "Ni måste bara läsa den här!".

Jag lånade den och läste den. Jag har den fortfarande kvar...

Då var jag inte helt såld. Visst, det var en trevlig bok, men inte så mycket mer.

Sålunda gick det upp för mig, i studentrummet i Moska att Girsjkovets inte var en helt ny bekanskap.

Förra året var jag inne lite hastigt på Grisjkovets blogg, men tyckte mest att det var ett stort sjok av text utan vare sig blankrader eller punkter. Började aldrig följa bloggen.

Så nu i veckan hittade jag hans samlade pjäser i en bok i bokhyllan. Jag erinrade mig att jag köpt den på en liten bokaffär nära universitetet.

Jag läste pjäsen Stad. Den handlar om Hon och Han. Jevgenij Grisjkovets låter grälen, missförstånden, upprepningarna och vankelmodet hos karaktärerna bli poesi. Det finns så mycket inbäddat i den vardag Grisjkovets beskriver.

Jag känner att gamle Jevgenij smyger sig på mig, och rätt som det är kommer jag vara hopplöst fast i hans texter.

Stalins kossor

2010-02-08T12:29:00.000-08:00

av Sofi Oksanen

Anna, Katariina och Sofia. Dotter, mor och mormor. I Stalins kossor vecklas deras historier upp sig. Anna är kombinerad bulimiker och anorektiker, hon både svälter sig och hetsäter. Katariinas lever i Estland på 70-talet förälskar sig i en finne. Sofia är med under kollektiviseringen av jordbruket på 40-50-talet. Hon tvingas avstå från sin egen ranson mat för att det över huvudtaget skall räcka till resten av familjen. Allt för att produktionen på varje kolchos skall uppnå kvoten för femårsplanerna.

I denna släktkrönika över tre generationers kvinnor tecknas en bild av ett älskat Estland - som alla längtar bort ifrån. Och över skammen att vara est.

Lättsmält och intressant läsning. Det enda som stör är övertydligheten, det repetitiva. Anna och Katariina åker gång på gång mellan Estland och Finland sedan Katariina gift sig med finnen. Varje gång inpräntas hur utländska, finska varor är hårdvaluta i Estland. De reser med sina kappsäckar fulla till bristningsgränsen stoppade med vita gymnastikskor och jeans. Bilden av Estland blir tillslut färjan mellan Tallin och Helsingfors - inte så mycket mer.

Lägerskildringar

2010-01-19T01:21:00.000-08:00

Andningsgunga av Herta Müller

Detta är historien om den tysk-rumänske poeten Oskar Pastior. Hans bakgrund är lik Herta Müllers - han var en del av den ständigt förföljda tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. I slutet av andra världskriget skulle tyskarna i Rumänien straffas för de oförätter Tyskland ställt till med. Oskar Pastior sändes därför till ett arbetsläger i Ukraina.

Boken kom ut förra året. Från början var det tänkt att Müller och Pastior skulle skriva den tillsammans, men han hann gå bort 2006 innan romanen riktigt påbörjats. Müllers berättelse bygger på hans anteckningar.

Berättelsen är en studie i detaljer. Detaljer såsom hur de olika kolsorterna luktade, hur man skyfflade dem på bästa sätt och den omöjliga cementen.

"Sedan fyllde man i blandningen med skyffeln och tryckte med hävstången tills stenen och brädan tryckte sig uppåt i pressformen. Sedan måste man gripa brädan från båda sidor och bära iväg den till torkområdet, balanserande och med dansande steg." (s. 147)

Varje iakttagelse är beskriven med största möjliga närvaro. Livet på lägret bestod av arbete och ständig hunger. Denna ständigt närvarande hunger, eller "hungerängel" tycks skärpa varje sinne. Och varje moment i arbetet är metodiskt genomfört och genomtänkt. Allt för att skapa någon slags mening med tillvaron.

Har man läst någonting annat av Herta Müller känner man igen språket. De poetiska liknelserna, tingens centrala plats och det fragmentariska, ibland inte kronologiska, narrativet.

Men "Andningsgunga" är mycket mer en sammanhängande berättelse. Kapitlen är däremot tematiska snarare än kronologiska.

Det är intressant att dra en paralell till Alexander Solsjenitsyns odödliga klassiker "En dag i Ivan Denisovitjs liv". En kort roman om den sjuke Ivan Denisovitj som genomlider sin sista dag i lägret. Här anas direkt att detta inte är en speciell dag, det är en dag PRECIS som alla andra dagar.

Oskar Pastior spenderar fem år i lägret. Tiden går och kriget hinner sedan länge ta slut. Men allt det som händer på dessa fem år är bara en lång, ändlös dag.

Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen

2010-01-07T07:48:00.001-08:00

av Slavenka Drakulic

Denna novellsamling handlar inte så mycket om livet

under kommunismen, som om livet efter.

Nästan varje novell berättas av ett djur. En diktators papegoja, en generals katt eller en mus på ett museum. De berättar inte så mycket om sig själva, utan får berätta någon annans historia.

Musen på kommunistiska muséet berättar städarens historia. Hur denne, under kommunismen bodde bra och levde ett sorgefritt, om än bundet liv.

Berättaren vänder sig genom brev eller monologer direkt till läsaren eller mottagaren. Kommunismen i Tjeckoslovakien, Polen, Albanien och Rumänien beskrivs lätt och ledigt. Med sin övertydlighet går berättelserna från att vara fabler - till att inte vara det. Historierna är inte gåtfulla, men humoristiska. Djuren är i allra högsta grad mänskliga. Genom dem upptår en distans till mänskligheten och de brott människorna har begått.

Slavenka Drakulic skrev boken på engelska, vilket jag tror är anledningen till det övertydliga berättandet. För inte skriver man en bok om kommunismen för dem som genomlevt/upplevt den på ett så outeslutande sätt?

Slavenka Drakulic står här i bjärt kontrast till Herta Müller. Herta Müller är desto mer uteslutande, förklarar inte eller hävdar sanningar. Mer om Müller snart när jag läst en tredje bok!

Med livet som insats

2009-11-02T09:06:00.000-08:00

"Några av begravningsgästerna går ner en trappa för att genom ett titthål se hur kistan med sitt innehåll förvandlas till aska – allt, utom metallbeslagen på Majakovskijs skor, som mycket riktigt visade sig vara slitstarkare än poetens hjärta." ur Med livet som insats. De flesta känner till futuristpoeten Vladimir Majakovskijs sista öde. Men under lång tid låg mycket ur hans biografi i det fördolda.

Jag hade inte läst mer än några rader av Majakovskij innan jag slog mig ned med Bengt Jangfeldts biografi Men livet som insats: Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.

Berättelsen om Majakovskijs liv tillhörde länge Sovjet. Det var en tillrättalagd berättelse. När Majakovskij kanoniserades 5-6 år efter sin död, valde man ut de politiskt korrekta dikterna. Dessa var bara en bråkdel av hans verk. Majakovskij skrev också djupa kärleksdikter och riktade kritik mot byråkratiseringen.

Med livet som insats porträtterars Majakovskij som en passionerad revolutionär och poet. Jangfeldt berättar historien om Majakovskijs ovanliga familj. Han förälskade sig i den med Osip Brik gifta – Lili Brik. Både Osip och Lili är betagna av Majakovskij dikter. Lili faller för honom efter att han deklamerat Ett moln i byxor.

Lili inleder en relation med Majakovskij, helt öppet och fortfarande gift med Osip. De lever alla tre tillsammans. Lili älskar Osip, men har förutom Majakovskij andra älskare. Även Majakovskij träffar andra kvinnor.

Bengt Jangfeldts historia tar sin början i en komlicerad kärleksaffär, men utvecklas sedan till att mer och mer spegla också det sovjetiska samhället. Makarna Brik och Majakovskij åtnjöt till en början privilegium. De kunde resa ut i Europa nästan fritt, och Brik hade alltid pengar att spendera. Men 20-talet övergår i 30-tal och Stalin stramar åt tyglarna för sovjetmedborgarna.

Majakovskijs grav på Novodevitjkyrkogården i Moskva

Många av Majakovskijs vänner klarade sig undan de politiska utrensningarna på trettiotalet. Detta tack vare att de ansågs vara så betydande tidsvittnen. Hade Majakovskij framställts som en kontrarevolutionär agitator (vilket han intet var, men ibland nästan tolkades såsom) hade de säkert inte skonats.

Biografin över Majakovskij är en utomordentlig skildring också av det tidiga Sovjets intelligentsia. En bok värd att läsas av alla dem som intresserar sig för rysk kulturhistoria – för att sedan intressera sig för Majakovskij.

Från Sapfo till Anna Achmatova

2009-09-03T04:44:00.001-07:00

Efter att ha läst Sapfos Ode till en Lesbisk flicka kom jag genast att tänka på Vetjerom (På kvällen) av Anna Achmatova.

Så ljöd musiken i parken
Med en sådan obeskrivlig sorgsamhet.
De doftade friskt och skarpt av havet
Från de isbelagda ostronen där på fatet.

Han sa till mig "Jag är en trogen vän!"
Och rörde vid min klänning.
Så långt ifrån ett famntag
Var dessa snuddande händer.

Det är så man smeker en fågel eller katt,
Så ryttaren ser på en ståtlig häst...
Blott skrattade hans lugna blick
Bakom lätta gyllene fransar.

Och sorgsna fiolers stämma
Sjöng genom den täta dimman:
"Tacka nu himlen –
Att du med din älskade för första gången ensam är".
Achmatova 1913
(egen övers.)

Anna Achmatova skrev dikter om olycklig kärlek. Precis som Sapfo, har hon här förlorat någon hon älskar:

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Sapfo
(övers. Emil Zilliacus)

Det finns så många liknande symboler, eller ord och samma melankoliska, uppgivna stämning i de båda dikterna. De är också båda avlägsna. Sapfo rent fysiskt medan Achmatovas tankar tycks sväva och vara någon annanstans än just parken.

En man och en kvinna sitter vid varandra. Den älskade som beskrivs tillhör inte (längre?) poeten. I båda fallen är ljud, musik, och tonfall inkorprerade i dikten liksom skrattet också finns där.

Sapfo beskriver dock känslan likt eld som far genom kroppen – genom Achmatova går snarare en iskall rysning; symboliserad av isen på fatet och den tunga dimman som sänker sig.

Men det finns också en klen tröst i båda dikterna. Sapfo kan på håll betrakta flickan hon håller kär, och Achmatova får trots allt vara i sin älskades närhet.

Träda

2009-07-28T05:59:00.000-07:00

Min blogg har legat i träda nu under sommaren. Snart är jag dock tillbaka med nya frächa idéer!

Under tiden rekommenderar jag boken The History of Love av Nicole Krauss. Handlingen utspelar sig i NY och kretsar kring den åldrade polske flyktingen Leo Gursky vars största rädsla är att bli bortglömt. Parallellt uppdagas hans förflutna delvis genom tonåringen Alma Singer – döpt efter alla huvudpersonerna i den obskyra boken The History of Love.

Anna Karenina

2009-05-26T09:06:00.000-07:00

"Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek." ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)

I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte - erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij - bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.

Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?

Vita nätter

2009-05-04T12:36:00.000-07:00

av Fjodor Dostojevskij

Denna lilla bagatell till bok har länge stått gömd i min bokhylla. Den är så liten att det inte är konstigt att man inte alltid ser den.

Det är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring till Sankt Petersburg. Huvudpersonen har inga nära vänner, och erkänner också sin sociala inkompetens. Precis som i Anteckningar från källarhålet följer vi en ensam man och tar del av hans ensamhet där världen är emot honom.

Vita nätter (1848) är inte fullt lika tragisk - eller filosofisk som Anteckningar från källarhålet. Det är snarare en historia om längtan, och en olycklig förälskelse utan bitterhet. Ett tema som ledde mig in på en omläsning av Anna Karenina...

Försvunnet Imperium

2009-04-20T02:15:00.000-07:00

The Vanished Empire/ Исчезнувшая империя av Karen Sjachnazarov

Den ryska filmfestivalen KinoRurik avslutades för ett par veckor sedan. Jag hade äran att få vara med från starten i höstas med förarbetet – för att sedan under två intensiva helger se massor av rysk film på biografen Grand i Stockholm.

Sju filmer blev det för min del, och jag tänkte börja att skriva om invigningsfilmen Försvunnet imperium.

Regissören Karen Sjachnazarov inledde visningen med att presentera filmen och sa att filmen handlade om det som ledde till Sovjets fall,
– Allt börjar i våra kök.
Det är i vardagen det händer. Karen Sjachnazarov visar i Försvunnet imperium 1970-talets Sovjetunion där ungdomar lyssnar på amerikansk musik och på ett eller annat sätt formar vår nutid.

Imperier står och faller. Huvudpersonen Sergejs morfar var arkeolog och ägnade hela sitt yrkesmässiga liv åt utgrävningarna av ett annat försvunnet imperium.

Historien kretsar kring en triangeldrama, två bästa vänner förälskar sig i samma flicka. Berättat med mycket humor och allvar.

Jag tror att Sjachnazarov vill visa upp en relativt opolitiserad bild av Sovjet. Han vill inte att vi skall glömma det som många anser vara förlorade år. Det Putin startade - en omskrivning av historieböckerna - må vara den mer drastiska åtgärden. Men jag ser gärna att dessa år uppmärksammas. Jag hörde en gång någon återge vad en gammal kvinna sagt; hur kan andra se på oss, fördöma den tid som jag har levt hela mitt liv? För mig var det inte bortkastade år...

Filmen blev "Bästa film 2009" på KinoRurik X.

Militärmusik

2009-03-27T07:48:00.000-07:00

Av Vladimir Kaminer
Vladimir Kaminer bor sedan början av 90-talet i Berlin och har en viss distans till Sovjetunionen som är det Ryssland han känner till.

Han beskriver sin uppväxt i Moskva på ett bekymmerslöst och lättsamt sätt. Systemet är en del av vardagen alla försöker kringgå. Vladimir har inga höga ambitioner. Han försörjs av samhället oavsett vad han jobbar med. Hans far fick kämpa för att ta sig från Ukraina till Ryssland. Han hade en dröm som han strävade efter och nådde. Vladimir däremot har ingenting att kämpa för, han tror inte att det är bättre någon annanstans och verkar för det mesta tillfreds med sin tillvaro.
Det här är en bok utan intrig, men skriven med en enorm berättarglädje. Den innehåller många roliga episoder och ger en osentimental inblick i det sovjetiska livet och kulturen.

Stiljagi

2009-01-27T07:13:00.000-08:00

Стиляги- De Stilfulla (egen övers.) av Valerij Todorovskij

Musikalen Stiljagi hade premiär i december men har inte blivit textad på engelska. Det är annars ett krav för att få vara med på den ryska filmfestiveln Kino Rurik nu i mars.
Det är annars en otroligt bra film jag rekommenderar alla ryskkunniga att se. En blandning av den gamla klassiska The Who-filmen Quadrophelia och den relativt nya Beatles-musikalen Across the Universe.

Filmen utspelar sig i mitten av femtiotalet i Moskva. Allt är grått, svart och monotont. Huvudpersonen MELS (förkortning för Marx, Engels, Lenin, Stalin) är medlem i kommunistiska ungdomsförbundet, men attraheras av gruppen stiljagi som lyssnar på jazz och klär sig i bjärta färger.

Mels köper nya kläder och köpslår med skumma män i gränder som förser honom med mönstrade skjortor och färglada slipsar.
Det handlar till en början just om jakten på en speciell flicka - hon som är svårast att få, men Mels inser att livet stiljagi leder är underbart. Mels byter namn till det mer anglofierade Mel och lär sig att svänga loss till piratkopierade vinylplattor (vilket han självklart alltid har en med sig i fickan). De är kopierade på gamla röntgen plåtar och tål att böjas.

Det är dock inte helt okomplicerat. Att köpa amerikanska plattor kunde leda till fängelse, och samhället såg inte på detta högförräderi - att se upp till ärkefienden USA - med blida ögon.

Musiken är underbar, jazz och folkmusik i en härlig blandning. Det går ju alltid att lyssna på musiken - även om man inte förstår språket!

SvD

Onkel Vanja

2009-01-23T09:41:00.000-08:00

Sedan i höstas spelas Onkel Vanja, en riktig Tjechovklassiker, på Dramatens stora scen.

Ett svartsjukedrama och komedi. Om man nu ser komik i tragik och kan skratta åt andras olycka. Det kan i vart fall jag. För det är klart att man inte skrattar åt dem, för på det sättet beskriver inte Tjechov sina personligheter, utan vi skrattar snarare åt oss själva.

Onkel Vanja, Måsen, Körsbärsträdgården och i viss mån Tre Systrar har alla någonting gemensamt. Mannen är hopplöst förälskad i en gift kvinna, och en kvinna är förälskad (inte fullt lika hopplöst) i en annan man än den hon är gift med. Det finns inga som älskar varandra.
De handlar alla om en överklass som inte längre har några inkomster, som lever på ett gods och isolerar sig från världen. De lever kvar i det förgångna och kan inte sägas vara lyckliga...

Jag gillade dramatens uppsättning. Man måste ha ordentligt med rekvisita för att en pjäs som denna skall komma till sin fulla rätt. I alla fall i Sverige, det skall kännas ryskt. Jag såg Måsen i Moskva för ett år sedan drygt och den var genial, just för att det var en fröjd att inte bara höra utan att se de antika stolarna - och de skira gardintyget fladdra när scenen snurrade...

Onkel Vanja slutar dramatiskt och känns fortfarande modern.

Generation П

2009-01-08T11:21:00.000-08:00

av Viktor Pelevin

П är P och står för Pepsi Generationen. Boken kom ut 1999 och är Viktor Pelevins tredje bok.

Huvudpersonen Tatarskij går från misslyckad poet till copywrighter. Det finns oändliga möjligheter inom reklambranchem då kapitalismen numera härjar fritt i Ryssland. Tatarskijs jobb är att omarbeta amerkanska och västerländska reklamkampanjer för att passa och attrahera den ryska publiken.

Tatarskij lämnas dock inte ifred av maffian, inom vilken han kommer få en betydande position, en något oväntad och absurd sådan.

Bokens underliggande tema handlar om Babels torn och det forna Babylon. Tatarskij heter Babilov i förnamn, eller Vavilov som på svenska bäst överenstämmer med Babilov, då Babylon heter Vavilon.

Pelevin är en mycket populär i Ryssland. Hans tidigare böcker har vridigt och vänt på konventioner och Omon ra sägs vara i magstarkaste laget språkmässigt.
Generation П, eller Homo Zapiens som den heter på svenska är inte direkt grotesk, men den är inte konventionellt skriven heller. Handlingen kretsar kring droger och hemska bakfyllor. Den är en intressant bok att läsa för dem som intresserar sig för hur den moderna ryska litteraturen kan se ut och vad denna generation vill ta avstånd ifrån.

Kino Rurik

2008-12-02T08:13:00.001-08:00

Jag har engagerat mig i den ryska filmfestivalen Kino Rurik. Det är en festival som hålls varje år i Stockholm och Uppsala sedan 1999. Festivalens tanke, eller snarare syfte, är att främja och popularisera rysk film i Sverige. Den vänder sig alltså inte främst till ryssar bosatta i Sverige utan strävar efter att nå en bred publik. Alla filmer är textade på engelska och de vill visa att rysk film inte behöver vara lika svår som Tarkovskij.

Kino Rurik är den enda festivalen i sitt slag i Europa. Visst visas rysk film, men det finns ingen festival som specialiserar sig enkom på just rysk film. Stockholms Internationella filmfestival hade Spotlight rysk film nu senast och det var lyckat. Rysk film når ut, men det har inte hänt över en natt utan det beror mycket på dagens distributionsmöjligheter och teknik såsom internet och DVD vilket leder till att tillgängligheten ökar.

Filmer som har visats under åren är bland andra:

"The Cuckoo" av Alexander Rogozhkin
"Day of the Full Moon" av Karen Shakhnazarov
"Envy of the Gods" av Valdimir Menshov
"Dreaming of Space" av Alexej Uchitel
"Italianetz" av Andrej Kravchuk
"The Actress (Artistka)" av Stanislav Govorukhin

För hela listan se festivalens hemsida

Kino Rurik firar tio år 18-29 mars! Boka in det redan nu.

Döden och Pingvinen

2008-11-04T08:23:00.000-08:00

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov

Det var med denna bok Andrej Kurkov slog igenom nationellt. Efter att ha läst hans senaste, skruvade bok, förstår jag att han utvecklats en hel del sedan Döden och pingvinen kom ut första gången 1996. Handlingen och intrigerna blir mer skruvade för var bok.
I Döden och Pingvinen får huvudpersonen Viktor jobb på en av stadens tidningar. Innan har han hakat sig fram på ströjobb genom att sälja sina små noveller till olka tidningar. Det fasta jobb han nu får består i att skriva dödsannonser – och vara ute i god tid, innan personen i fråga är död. Historien innehåller ett par spänningsmoment och ledtrådar, men det är absolut ingen deckare.
Pingvinen Misja är Viktors enda vän. Han erbjöd sig att ta hand om honom då djurparken inte längre hade råd att mata alla sina djur. Pingvinen ger ett något missvisande intryck i titeln av att vara central i berättelsen. Misja är dock perifier, känns mer inslängd för effekten av att ha en pingvin i vardagsrummet.
Den ryska orginaltiteln lyder Picnic på isen, och anspelar mer på Viktor och vad bokens kärna är. Ensamhet. Viktor får nya vänner i boken, till och med en slags familj - en vän med vilken han åker ut för att ha picnic på isen.
Slutet tål inte att avslöjas, men som helhet är dock boken läsvärd, lättsam och ger ändå en bild av en populär ukrainsk författare och vardagen i Ukraina och hinner också med att spegla även vissa ryska folkliga traditioner.

SvD

3 extra trevliga saker att göra i Moskva

2008-10-13T08:24:00.000-07:00

Gå på Cirkus - ett gammalt hederligt nöje. I Moskva finns det ett flertal permanenta cirkusar. Mitt emot Universitetet är en.

Fika - nästan alla cafér har WiFi. Självklart finns alla de ryska kedjorna som Shokoladnitsa och Koffe xaus, men min favorit, nyöppnad (då), i stadsdelen Arbat - Starbucks. Det är så lyckat att öst möter väst och får en prägel av öst på sig.

Bokfrossa - det finns en uppsjö med bokhandlare i Moskva. De största är öppna till sent på kvällen, och andra såsom Bookberri är öppna dygnet runt. Utbudet varierar också kraftigt från bohandel till bokhandel, och lika så priset. Men det är alltid billigt. Pocketbokpriser på inbundna böcker och motsvarande prisrelation till pocket. I Moskva går det dessutom alltid att hitta böcker på engelska. Om inte annat är en vacker inbunden bok alltid en fin souvernir...

För den som vill ha fler tips

Journalisten är död, på mer än ett sätt

2008-10-08T11:16:00.000-07:00

Varför passar inte demokrati i Ryssland?

Journalistens roll i Ryssland är inte alls den samma som i väst. Svaret ligger i ryska och sovjetiska traditioner där auktoriteten inte ifrågasätts.

Dimitrij Strovskij är professor i journalistik vid universitetet i Jekaterinburg. Det är staden vid Uralbergen som kanske är mest känd för att Jeltsin var verksam där innan han tog över Kreml. Han är inte bara en lysande retoriker, utan inleder sin föreläsning med att sätta sig ned vid pianot utanför. Med sin starka, mörka stämma sjunger han ett par sovjetiska sånger. Detta visar sig vara mer än en simpel excentricitet. Han vill med detta belysa hur sånger, propaganda och gamla traditioner lever kvar.

Journalistiken, vad har då den för roll i det hela? Dimitrij, eller Dima, går så långt som att säga att journalisten inte finns i Ryssland. Han representerar och jobbar för en yrkeskår som inte finns. Det han menar är att den etik, den roll journalisten i väst har, att granska objektivt – inte finns i Ryssland. ”De lyfter inte fram orättvisor. Deras roll är istället att vara spirituella uppfostrare. De skall inte granska samhället, utan hjälpa det.”
Det budskap de sovjetiska sångerna bar, är i allra högsta grad fortfarande aktuella idag. Soldaterna som sången handlade om, beskrevs med samma ord, som ryska medier idag beskriver sina soldater.

Dima, fortsatte sedan att berätta att han någon gång per år haffar ett par studenter i korridoren och ger dem musiklektioner. ”Ja, inte musiklektioner, jag är ingen musiker, men jag föreläser för dem, och lär dem sånger. Det är för att de skall få användning för sångernas gamla budskap.”

De huvudpunkter som styr ryssarnas tänkande, går alla ut på att det ryska folket alltid varit styrt uppifrån. De har alltid varit en massa, ett kollektiv, som snarare än att följa lagarna, instiftade uppifrån, lyssnar på samvetet och moralen. Det är viktigt att påpeka att förnuftet dock aldrig råder. Dima hänvisade till den ortodoxa kyrkan. Det är inte lönt att söka svar, att ifrågasätta vare sig religionen eller samhället.

Trots att kyrkan varit förtryckt under hela sovjettiden, lever dess traditioner kvar. Det Dima talar om, det djupt rotade medvetandet – kollektivet först, ett välkomnande av kriser, stoltheten, anpassningen till stora omvälvningar – beskriver det som också kan kallas den ryska själen, den ryska identiteten. Just stoltheten över det lilla och detta accepterande av livet leder in på problemetiken kring öst kontra väst. Västerliga värderingar har inte alltid en motsvarighet i Ryssland. Dima tar ett exempel. ”Väst hävdar att Ryssland inte erkänner de mänskliga rättigheterna. Det är komplicerat då ryssar helt enkelt ser lidande utifrån en annan vinkel. De löser till exempel ett problem – att ge människor jobb och ett tak över huvudet. Ryssarna kämpar mot andra orättvisor och ser andra problem. Jag vill inte säga att jag håller med, men det är ett sätt att förklara det.”

I sitt arbete som journalist på 80-talet var Dima med om hur artiklar, för att journalistiken skulle representera hela samhället, var tvungna att vara skrivna av lika så bönder som arbetare. Denna representation av folket bestod i att yrkesverksamma journalister skrev artiklar – och satte någon annans namn på dem.

Censuren var länge både förebyggande, och lagstiftad. Den förebyggande var inte alls legitim (utvisning, m.m.), men var ett medel för staten att förhindra att fel åsikter och fakta publicerades. Idag är censuren lika mycket självcensur. I det klimat som råder, där journalister blir mördade, upprepade gånger per år, är det enda sättet att överleva.
Dimas hävdar, med traditionerna som stöd, att Ryssland inte anpassar sig till demokratin för att de aldrig levt i någon. ”De litar mer på auktoriteten än på sig själva. De röstar med hjärtat hellre än med hjärnan, och att journalistens roll inte är den, likt i väst, som granskar denna auktoritet”.

SVD - Satsning på kunskap om Ryssland

Genomläst

2008-10-07T12:39:00.000-07:00

Kom bilen väntar

På Elverket hölls ikväll en läsning av Jurij Klavdievs pjäs Kom bilen väntar från 2003. Det är en pjäs om två kvinnor i tjugoårsåldern som lever i en liten håla i dagens Ryssland. Tillsammans med skådespelarna, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas Rothlin Svensson, och Filip Alexandersson har regissören Martin Rosengarten läst pjäsen med utgångspunkten att texten också skall kännas central för en svensk publik. Det gör den.
Huvudpersonerna, Julia och Masja diskuterar livets mening. Masjas slutsats är att hon vill ta livet av sig för att se denna. Livet är trädet Yggdrasil, och för att se hur det ser ut, måste vi falla som löv från trädet, ligga på någons sko, mot en bilruta, och ruttna för att se trädet utifrån. Masjas determinism att dö, ser Julia som ett tillfälle att istället födas på nytt. Hon har länge levt med stora frustrationer och längtar mest av allt att döda alla som står i hennes väg. Just detta tema, att skapa sina egna myter, egna religioner och själv svara på livets gåtor är centralt i Klavdievs författarskap.
Efter föreställningen berättade teaterkritikern Pavel Rudnev från Moskva, om detta tema och dramatikerns bakgrund. Jurij Klavdiev, menar Rudnev, ser detta ständiga sökande efter nya religioner, denna längtan efter tro, som skadlig. Han menar att efter åttio år av ateism, sker inget andra dop i Ryssland. Detta är dock omdiskuterat då det finns de som hävdar motsatsen. Det finns en längtan efter religion, och många omfamnar då just den gamla ortodoxa kristendomen. I Klavdievs pjäser blir karaktärerna själv offer för myterna. I Kom bilen väntar, går inte Julia hela vägen i sitt utspel, och blir istället själv misshandlad och våldtagen. Det går inte att göra någonting halvdant.
Julias monolog, där hon beskriver sin frustration och hur hon ser våldet som utlösande och befriande är skrämmande aktuellt idag. Efter skolskjutningar, så nära som Finland.
Sensmoralen, enligt Klavdiev, är ett gammalt ryskt ordspråk, kulan hittar alltid den skyldige.

Jurij Klavdiev är en av trettiotalet idag framstående ryska dramatiker. Han sätts flitigt upp på mindre teatrar både hemma och i väst. Trenden i rysk dramatik den senaste 15 åren tycks vara denna självrannsakan med mindre tyngd på politik. Istället är teatern ett angrepp på människorna själva och samhällets orättvisor.

Ingenting av den ryska själen

2008-09-22T10:08:00.000-07:00

Doris Lessings alias Anna, i "Golden Notebook" går under 50-talet med i engelska kommunistpartiet. Hon är dock skeptisk. Hennes infallsvinkel är intressant. När hon kritiserar Sovjet Unionen, fördomer hon snabbt dem som försvarar Sovjet. Samtidigt intar hon samma försvarsställning när någon utanför partiet kritiserar Sovjet.
När någon kritiserar Ryssland, känner jag instinktivt att jag måste försvara henne. Samtidigt kan jag fördömma landet om den andre enbart talar väl om kriget i Georgien, eller hävdar att ryska filmer är de i särklass bästa i världen.

Det är idiotiskt av världen att reagera så starkt på detta krig. Och då menar jag i förhållande till alla andra väpnade konflikter som pågår, eller just avslutats i världen.
Förenklat är Ryssland ett väldigt stort land, men förtjänt dåligt rykte. Föreställningen om brutala ryssar och dess imperialister är verkligen förankrad i västvärlden. Det är så djupt rotat att även ryssarna själva gärna spär på denna bild när de kommer till Sverige. Men det är inte sagt att de på något sätt är värre än andra starka krafter som rört om i världsordningen genom historien.

Men ingenting av det här handlar egentligen om den ryska själen. Det är en helt annan sak.

Ukrainska på Ryska

2008-08-29T06:54:00.000-07:00

Andrej Kurkov

Denne Rysk-Ukrainska författare har än så länge bara fått två böcker översatta till svenska. Dessa är ”Döden och Pingvinen” och ”Pingvin försvunnen”, dess uppföljare. Han har skrivit ett tjugotal böcker och manus samt lyckats vara den mest publicerade ryska författaren utomlands. Han har länge legat bland de tio bästa på den europeiska bestsellerlistan. Kurkov har en examen som översättare från japanska till ryska, bor i Kiev sedan barnsben och är gift med en engelska.

”Det nattliga mjölkbudet” är hans senaste roman och kom ut vintern 2007. Det är också den enda roman jag läst. Att han är gift med en engelska speglas i språket. Det må hända bero på språksituationen som helhet, för ryskan lånar fler och fler ord ur engelskan. Trots att Putin skarp vändt sig emot denna tendens, och även lagstiftade emot den. För vidare läsning om språksituationen i dagens Ryssland hänvisar jag gärna till Per-Arne Bodins artikel i 4e nr av Språktidningen.
”Det nattliga mjölkbudet” är högst politisk, fastän det skulle bli en bok om kärlek. I dess försvar är det en bok om kärlek, men satt i ett större perspektiv där framför allt makten hela tiden är närvarande.

Handlingen utspelar sig i Kiev och dess förorter. Huvudpersonerna är en handfull kvinnor och män vars öden mer eller mindre tillslut sammanflätas. Historierna är absurda, komiska men också tragiska.
Romanen ger en bild av livet i dagens Ukraina. Den utspelar sig i nutid och ukrainska politiker nämns – om än inte med sitt rätta namn. Andrej Kurkov säger i en intervju till ukrainska Izvestia att den som känner till parlamentarikerna, kommer känna igen ett eller annat ansikte i boken.
Till engelska har sju av hans böcker översatts. Nu senast ”The President’s last love” som finns att köpa i handeln redan idag. Kurkov är rolig. Läs honom!

En Praktisk Teater

2008-08-25T11:41:00.001-07:00

Teater Praktika

När jag i höstas vandrade runt i mina favoritkvarter runt Bolsjaja Sadovaja gatan i centrala Moskva stötte jag på Teater Praktika. Detta område kring Patriarkens damm är mest känt för att Bulgakov bodde runt hörnet. Idag är hans lägenhet ett ideellt drivet museum med ett tillhörande mysigt café. Vid en tvärgata rakt in från stora Bolsjaja Sadovaja ligger ett mycket franskt boulangeri. I Ryssland kan nämnas, säljs det mest i kg eller gram, vodka som bakverk. Det är bara att peka på vilken bit du vill ha, och så får du biten i en påse efter att gumman vägt den. De wienerbröd jag köpte där måste vara de läckraste (dyra, men absolut inte dyrast) i hela Moskva. Att boulangeriet slagit upp just här är resultatet av att alla exilfransmän funnit sig till ro här borta. I andra delar av staden hittar man oftast ett par engelska gratistidningar när man går in på caféerna, här hittar du istället franska och ryska.

Vidare in mot dammen ligger Moderna Museét vid Jermolaevskij. Museét är en av Moderna Museéts filialer och ligger på Jermolaevskij gränd. Jag var där dagen innan jag åkte ifrån Moskva, men hade inte tidigare lagt märke till det trots att jag strosat här så många gånger. Den ryska konstgruppen AES+F som besökte kulturhuset nyligen ställde just då ut här. De föll mig inte i smaken med sitt stiliserade våld och retuscherade målningar.
Något som på ett sätt föll mig i smaken var dock Teater Praktika. Teatern, och inte föreställningen jag såg. Nebozjiteli, de som bor i himmelen (eller stjärnor som de anspelade på).

Det var för mycket monitorer och artificiella ljud. Låt Teater vara Teater!
Men det är synd att klandra dem. Teater Praktika är nämligen en ganska okonventionell teater bland Moskvas alla klassiska och traditionella teatrar. När jag fann teatern var den inne på sin andra säsong och nu den 7 oktober öppnar den fjärde. Praktika har bl a satt upp Sorokin, författaren som har varit i ropet under en tid nu. Han har gjort dig ett namn som en nydanare av det ryska språket, kanske främst för sina obseniteter. Men Teatern har också haft poesikvällar med Vera Pavlova, en mycket hyllad poetissa vars dikter mycket behagade en av mina ryska lärarinnor.

Teater Praktikas manifest lyder som så, att teatern skall orientera sig bland nya, aktuella pjäser, nya utrycksätt, dramaturger för att finna den moderna teaterns nya stilistik. Pjäserna skall vara skrivna under under de senaste tio åren och kan inkluderar såväl ryska som utländska författare. I bokhandeln, som består av ett fåtal utvalda böcker i hörnet fann jag en antologi av svenska dramatiker översatta till ryska. Bland dem Jonas Gardell, läs, inte Bergman (!). Senare sattes även en svensk pjäs up av Anders Duus, Nu är du Gud igen, vilken har satts upp även i Norge och i Tyskland.

Jag tycker om Teatern. Det känns som om den har lyckats med det den vill. Lokalerna är fullsatta, klientelet blandat, om än att det bara var ett ungt par jag frågade om vägen som kunde visa mig i rätt riktining när jag virrat bort mig för återbesöket. Praktika är intim, varken publikfriande eller elitistisk. De har helt enkelt fyllt ett tomrum, och fyllt ut det väl!

Att låta sig hånas

2008-08-11T11:35:00.000-07:00

Den Ryske Debutantens Handbok

Av Gary Shteyngart

Boken handlar om en ung judisk ryss som kommer till Amerika under nittiotalet. Av titeln att döma förmodar jag att det kommer att bli en rolig berättelse, full av kulturkrockar och förväxlingar. En bok som pekar på missförstånd och löser vardagsmysteriet.

Det här är en helt annan bok. Det är en berättelse om hur huvudpersonen, Vladimir blir indragen i skumma affärer – och alldeles för lätt tar sig ur varje knipa.

Vladimir är 25 år och har bott i New York halva sitt liv. Det är tidigt nittiotal och han är inte helt tillfreds med sin livssituation. Han umgås med slavofiler vilka mest verkar uppskattar just hans ryskhet mer än någonting annat. Shteyngart förlöjligar nu just bokens målgrupp.
Han spelar hårt på att framhäva det exotiskt ryska. Just den bild de flesta redan har av ryssar - De brutala, maffiosa, vodkadrickande kommunisterna. Det känns tradigt och ibland aningen överdrivet.

Så, frågan jag ställer mig är om detta är en bok för ryssar, den gemene mannen eller för slavofilen? Svaret är att det varken blir hackat eller malet. Många uttryck, människor och situationer måste te sig obegripliga eller helt förlora sin poäng om man inte vet vad de betyder eller anspelar på. Samtidigt förklaras hälften av dessa företeelser. Därför blir det heller inte en bok för en utvald insatt skara. Precis som i Burgess, A Clockwork Orange, är det uppiggande för den som kan ryska att lista ut vad de kursiverade orden betyder, men här går fröjden förlorad då de allt som oftast förklaras i nästa mening.

Men det finns en poäng med boken. Den är lätt att ta sig igenom, och det finns saker värda att begrunda.
Vladimir hamnar i staden Prava i Stolovenska Republiken. Befolkningen kallas stolovener och talar stolovenska. Ett språk som är mycket nära besläktat med ryska - Precis som tjeckiskan. Vladimirs relation till kvinnor, och den litterära krets han sammansluter sig till känns som hämtad ur Varats olidliga lätthet av tjecken Milan Kundera. Namnet Prava är så likt tjeckiens Prag. Kafka lär ha bott där och Prava pryds av en sista relik från Sovjettiden – foten av den största Stalinstaty värden skådat. Foten är det enda som nu finns kvar efter att resten sprängs efter diktatorns död. Lägg därtill det viktiga årtalet 1968 i Pravas historia.
Allt detta pekar på att Prava skulle vara Prag. Men varför uttrycks detta inte i klartext? Vad finns det för budskap? Vad har Prava som inte Prag har?

Prava sägs vara ”nittiotalets Paris”. Det är hit alla amerikaner tillika bohemer spenderar ett par år och hänger sig åt sin kreativitet och sina kommunistiska ideologier. Det är en utopi. Här kan även den ryska maffian arbeta ostört och lukrativt.
Kanske är Prag inte riktigt just den utopi som Prava skall föreställa?
Det finns sannolikt också mer att utröna i dessa överensstämmelser mellan den litterära staden Prava och Prag. Därför skulle jag rekommendera att boken läses som en allegori över Prag eller den plats, person eller era Prava kan tänkas symoblisera.

Men om det är Vodka ni vill läsa om...

Del´fin

2008-08-07T06:31:00.000-07:00

Дельфин

Andrej Vjatjeslavovitj Lysikov startade sin karriär för 17 år sedan. Till en början spelade han med Hip-hop gruppen Mal´tjisjnik. Texterna var provocerande och handlade allt som oftast om sex. De blev omtalade för sina alltför rättframma texter och efter ett framträdande på Pervyj kanal, kanal 1, med låten seks bez pereryva, sex utan rast, fick de problem med media. Detta var 1991, och gruppen skulle aldrig skapat sådan uppsåndelse idag. De fortsatte ändå sin bana – men gick nu underground.

Video

´96 blev Del´fin fronfigur efter att bandet upplösts och ombildats. Allt sedan dess har Del´fin utvecklats från hip-hop till mer av electronica. Från rap och spoken-word har en sångare tagit form. Texterna på skivan Zvezda som kom ut 2004 är långt ifrån provocerande. Musiken är mjuk och texterna oskyldiga och poetiska. De handlar snarare om hopp och längtan, än dekadens och sex. Skivan är underbar. Just för sina texter, men även för den icke-ryskkunnige som inte kan annat än att uppskatta musiken och melodierna.
Del´fins senaste skiva kom ut 2007, Ionost´, och är mastrad i Stockholm.

Video

Källa: ru.wikipedia.org